”Förvirrade familjen”, artikel publicerad i Fokus 18 januari 2008

Dagens föräldrar är mer pålästa än någon tidigare generation. Trots det vet de inte hur de ska uppfostra sina barn. Rådgivningsspalter och psykologer blir lösningen när nervositeten blir för stor. Men vad blir resultatet när experterna styr?
Publicerad 18 januari, 2008 Text Ana Udovic Foto Anna Rut Höglund

Vilken tid det tar för maten att bli klar! Ivar, 4, tycker att det är jobbigt att vänta. Men han får en skål pasta före de andra. Så småningom sitter hela familjen Hörnfeldt vid bordet hemma i sin lägenhet. Familjen består av mamma Erika, 34, pappa Johan, 34, Ivar och hans storebror Melker, 6.

Ivar är den som lämnar bordet först.

– Jag är trött, meddelar han och glider av stolen.

Erika ser efter honom när han går iväg mot vardagsrummet, men stoppar honom inte.

– Vi vill inte ha maktkamper vid matbordet. Är han trött och middagen serveras en knapp timme sent som i dag, så tänker jag inte strida för att han ska vara kvar. Det viktigaste för oss är att stunden kring matbordet blir trevlig för alla och inte kravfylld, säger Erika.

Minstingen Ivar lämnar oftast bordet långt före de andra. Men om föräldrarna skapar en trivsam atmosfär runt bordet så vill barnen stanna längre, menar Erika, och det märks tydligt på storerbror Melker, som sitter en lång stund och pratar med sina föräldrar.

Tiden från dagishämtning fram till nattning med både trötta föräldrar och trötta barn kan lätt utvecklas till dygnets tyngsta timmar, fyllda av konflikter.

– De borde i stället präglas av glädje och gemenskap, jag menar, det är ju nästan den enda stunden på dygnet då vi umgås med våra barn under vardagarna. Genom att välja våra strider och ha rimliga förväntningar, kan vi nog lättare njuta av varandra, säger Erika.

Hon och Johan är anhängare av den danske familjeterapeuten Jesper Juuls idéer kring barn och barns utveckling. Erika började läsa om hans teorier när Ivar var ett år och Melker tre, en intensiv småbarnsperiod när hon ibland kunde uppleva vanmakt över alla konflikter.

– Jag tyckte det Juul sa lät bra, fast jag var tveksam till om det skulle fungera i praktiken. Men det gjorde det, och det var förlösande.

Viktigt enligt Jesper Juul är att undvika maktkamp, hot och bestraffning i umgänget med barnen. Juul poängterar också att föräldern ska vara sitt »autentiska jag«, inte klä på sig rollen av en Fostrare. När familjen sätter sig ner och funderar över vad som verkligen är viktigt för just dem, kan vissa »måsten« plötsligt framstå som mindre viktiga – som till exempel huruvida alla sitter ner under en hel middag eller inte.

Erika tror att straff och hot bara lär barnen en sak: att makt utövas genom straff och hot. Dessutom blir barnen bara defensiva och aggressiva när de hotas.

– I stället behöver barn lära sig hitta lösningar i konflikter. Så jag kan fråga: »Har du något förslag på hur du kan göra i stället?«, säger Erika.

Inte sällan får hon kreativa lösningar till svar.

Att som familjen Hörnfeldt tillfråga experter som Jesper Juul, Anna Wahlgren, Malin Alfvén, Katerina Janouch, Bent Hougaard eller tv-programmet »Supernanny« (bara för att nämna några) är typiskt för dagens småbarnsföräldrar. De kallas »den reflexiva föräldragenerationen«, som vrider och vänder på allt, och läser på.

– Dagens föräldrar tar inget för givet. De skaffar sig kunskaper om barn och uppfostran, men kunskaperna gör det inte alltid lättare, utan ofta svårare att vara förälder. Det finns så många val, och det skapar en stor osäkerhet, säger Margareta Bäck-Wiklund, professor vid Göteborgs universitet, som forskar om modernt föräldraskap.

Osäkerheten behöver dock inte vara av ondo. Föräldrapsykologen Malin Alfvén (som förut kallade sig barnpsykolog) tror att rädslan att göra fel beror på att dagens föräldrar blivit medvetna om hur viktiga de är för sina barn.

– Det har baske mig tidigare föräldrar inte vetat om. Förr slog man barn, man kränkte dem oupphörligt, det gör i regel inte föräldrar i dag, säger hon.

För 10–20 år sedan frågade osäkra föräldrar den äldre generationen, oftast sin mamma, om råd. I dag föredrar de att vända sig till experter, kompisar, föräldratidningar, utbildningar i föräldraskap eller nätforum. Den äldre generationens visdom känns för gammeldags.

Den mediala debatten om det moderna föräldraskapet fick fart i början av 2004. Den började med en artikelserie i Svenska Dagbladet, där journalisten Maria Carling bland annat skrev om Bent Hougaard, dansk barnpsykolog som myntade begreppet curlingföräldrar. Curlingföräldern är en förälder som sopar framför sina barn och aldrig låter dem möta något motstånd – med resultatet att barnen blir bortskämda och mår dåligt. Hougaards bok är i mycket ett angrepp på landsmannen Jesper Juuls mjukare hållning i barnuppfostran. Begreppet curlingförälder fäste direkt i den svenska folksjälen och TV4 gjorde en hel programserie om curlingföräldrar, där programledarna Malou von Sivers och Lennart Ekdal bannade sig själva för sina curlingegenskaper – att skjutsa dem till träningsmatcher och köpa alldeles för dyra saker till dem. I samma veva kom nannyprogrammen från USA och Storbritannien till svensk tv, med föräldrar som helt tappat greppet om sina barn och sitt liv.

Budskapet var glasklart: Dagens föräldrar klarar inte sin uppgift. De kan inte fostra barnen till fungerande människor.

Samma år kom också författaren och debattören Carl Hamiltons bok »Det infantila samhället« ut, även den innehöll hård kritik mot den moderna, demokratiska eller förslappade familjen. Hamilton skriver om barn som tvingas bli vuxna för fort samtidigt som de vuxna beter sig som tonåringar. Han mötte kritik från feminister, eftersom hans lösning är, om inte hemmafruns återinförande, så åtminstone »ideologin bakom henne. Den där mannen är the breadwinner och kvinnan är hemma och säkrar avkommans psykiska hälsa«, som chefredaktör för den feministiska tidskriften Bang, Karin Ekman, skrev i en kommentar.

Slutsatsen av debatten kan utläsas: Barnens psykiska hälsa är i fara. Föräldrarnas slappa låt-gå-fostran kanske inte märks förrän i tonåren, men då blir det desto värre. Ungdomarna blir våldsamma kriminella eller deprimerade, suicidala självskärare. Frågan är bara om det finns fog för den här kritiken. Svaret blir – nja. Ungdomskriminaliteten har inte ökat på senare tid. Däremot har våldsbrotten som begås blivit grövre. Men antalet självmord bland unga mellan 13 och 17 år har inte blivit fler sedan 1980-talet (cirka 20 per år), även om självmordsförsöken ökat, särskilt hos flickor.

Men visst har dagens barn mindre tid med sina föräldrar. Den psykiska ohälsan har också ökat. Enligt barnombudsmannens senaste rapport känner sig många 15-åringar stressade flera gånger i veckan.

Antalet barn och ungdomar som söker hjälp hos landets barn– och ungdomspsykiatriska mottagningar har också ökat. Men ökningen kan bero på att det i dag är fokus på ohälsa i samhället i stort. Ingen frågade barn förr om de var stressade, menar vissa forskare.

I familjen Cotino Karlsson samsas inte mindre än åtta barn om de 104 kvadratmetrarna i radhuset i Södertälje. De äldsta, Amanda Cotino, 15, och James Cotino, 14, bor här varannan vecka. De sex yngsta syskonen består av hela tre par tvillingar, Tindra & Theo, bägge 5, Viggo & Meja, 2, och så Enya & Troy som är 6 månader. Eftersom de är många och mamma Rose-Marie Cotino Karlsson, 39, ofta är ensam med barnen, vill hon vara tydlig i sin uppfostran.

– Jag tror på konsekvens, respekt och omtanke, säger Rose-Marie Cotino Karlsson och tar upp lille Troy i knät.

I samma stund kommer Meja, 2, med en mjuk babyleksak i handen. Hon kastar den mot Enyas babysitter. Den rullar ner på golvet.

– Nej, kasta inte, ge henne den i handen i stället, instruerar mamma Rose-Marie och när Meja gjort det frågar hon om inte Meja vill hjälpa storasyster Amanda att duka bordet.

– Jaa! Meja rusar iväg mot köket.

Pappa Nizze Karlsson, 41, känner igen sig i att den äldre generationens barnuppfostran är för gammeldags.

– Jag har inte samma syn som mina föräldrar på uppfostran, jag tycker att de är för auktoritära, säger han.

Eftersom barnen i familjen Cotino Karlsson är så många får de vara med i hushållsarbetet.

– Meja hjälper mig att hänga tvätt och hon kan själv sätta på torktumlaren. Jag brukar tänka att det är bra underligt att treåringar kan sitta och knyta mattor i Pakistan, medan svenska barn inte ens kan klä sig själva i samma ålder, säger Rose-Marie.

Rose-Marie och Nizze hämtar också inspiration från experter som Anna Wahlgren med flera.

Dessutom kommer flera tips från nannyprogrammen. Bland annat är »mörka hörnet« inspirerat av ett sådant program. Mörka hörnet är en (inte alls mörk, men tråkig) plats vid ytterdörren, där barnen tar time-out när de beter sig illa, slår sönder saker eller slåss.

– Jag varnar alltid först. »Gör du så en gång till får du sitta i mörka hörnet«, säger Rose-Marie.
Det är ett bra sätt för barnet att ta sig samman, samtidigt som föräldrarna hinner lugna ner sig.
– Vi vuxna sköter inte oss själva jämt heller, ibland tappar man humöret. Då kan barnen säga: »Mamma, nu får du gå till mörka hörnet«, säger Rose-Marie.

Viktigt är att inte bekräfta barnets känslor.

– Det är okej att vara arg, men inte att bete sig illa. Jag brukar tänka på att alltid säga att »det du gjorde var dumt«, aldrig »du är dum«.

För att vara ett åttabarnshem är det förvånansvärt lugnt hos familjen Cotino Karlsson. Viggo, 2, vrider sig på sin tripp-trapp-stol, ivrig att få kasta sig över bullarna som Amanda, 15, dukar fram tillsammans med sin mamma. James, 14, står vid sidan av med minste lillebror Troy i famnen. Snart har hela familjen samlats vid det stora träbordet. Barnen mumsar på sina bullar.

– Vi har en regel att den som ätit färdigt gärna får sitta kvar och prata, men om den inte vill sitta still får den gå ut och leka, inte störa oss andra som äter, berättar Rose-Marie.

En annan regel är att klockan 20.00 på kvällen börjar vuxentiden. Om några av barnen inte lagt sig då, får de heller inte störa genom att hoppa i soffan eller leva om.

De fasta rutinerna hemma hos familjen Cotino Karlsson är också något som kännetecknar den moderna föräldern, enligt etnologiprofessor Helene Brembeck, som forskar i barnuppfostran. Det beror på att vi i dag upplever världen som mer rörig och kaotisk, vad gäller allt från globaliseringen till den rörliga arbetsmarknaden, det snabba mediesamhället med internet och rädslan för pedofiler.

– Det är också mycket mer individualistiskt. Dagens småbarnsmammor och -pappor upplever starkare än tidigare generationer att de själva måste ta ansvar för att uppfostra sina barn, eftersom ingen annan gör det, säger Helene Brembeck.

Att vara förälder i dag är en hel livsstil, på ett helt annat sätt än tidigare. Det gäller att välja rätt leksaker, skola, kläder och aktiviteter för att bygga sin och barnens identitet. Och i vårt individualistiska samhälle måste den som väljer fel själv ta ansvar för det. Det gäller inte minst valet av uppfostran.

– För att hårdra det kan man säga att psykoanalysens framväxt under 1900-talet gör att föräldrar i dag är medvetna om att de fel de gör medan barnen är små, får de betala i terapikostnad senare. Det är klart att våra ökade kunskaper om barnens värld inte är av ondo – men det kan lätt bli för mycket, säger Lars Plantin, doktor i socialt arbete vid Malmö högskola, som forskar i familjeliv, föräldraskap och arbetsliv.

Men det är inte alla föräldrar som sitter med näsorna över rådgivningsspalterna.

– Arbetarklasspapporna är inte lika inne på rådgivningslitteratur, de ser föräldraskap som något naturligt. Dessutom är arbetarklassen inte lika rörlig som medelklassen, man stannar ofta kvar där man föddes och har ett nätverk av släktingar i närheten att fråga, säger han.

Medelklassen har flyttat ifrån sin födelseort, vilket också kan bidra till att de söker information på nätet och i experternas böcker.

– Det är inte bara informationen föräldrarna söker på föräldrasajter. Det handlar också om att få veta hur saker och ting känns. Mammor och pappor chattar om både blöjor och oro – ofta rör frågorna uppfostran.

Det dåliga samvetet kring barnen har ökat. Men det skiljer sig mellan könen.

– Papporna känner skuld för att de inte räcker till på jobbet, medan mammornas skuldkänslor gäller barnen. Det kan vara ett tecken på att papporna har börjat ta mer ansvar, men det betyder också att papporna inte i lika hög utsträckning betraktas som föräldrar, säger Lars Plantin.

Förr delades uppfostran ofta upp i termerna auktoritär kontra fri uppfostran. Diskussionen om den fria uppfostran kom redan på 1930-talet som en reaktion på den tidens stränga, lydnadsbetonande fostransideal. Därefter har trenden gått fram och tillbaka i vågor, men den fria uppfostran fick störst spridning på det radikala 1970-talet. På 1980-talet kom en backlash: den fria fostran ansågs ha misstolkats som frihet från fostran, med resultatet att barnen blev vilsna och hade svårt att respektera sina egna och andras gränser.

Dagens moderna föräldraskap låter sig inte lika enkelt delas upp – ingen vill kalla sig själv fri eller auktoritär fostrare. Skiljelinjerna är mer flytande, men det finns en klar vattendelare mellan den mer resonerande, anti-auktoritära Jesper Juul-inspirerade synen, där barnen är goda och kompetenta, kontra den hårdare tonen med tydligare gränssättning, som inspirerats av Bent Hougaards curlingmetafor. Detta märks bland annat i program som brittiska »Supernanny«, amerikanska »Nannyakuten« och svenska »Nannyjouren«, men dyker också upp i tidningarnas rådgivningsspalter.

Frågan är vad experterna vill – egentligen? Döljer sig en politisk agenda bakom alla välvilliga tips?
– De själva tänker inte på att de har en politisk agenda, men den märks i sättet att se på familjen, samhället och kulturen. Det ligger en slags fostrar-kultur bakom de här experterna, en eländesbeskrivning av det moderna samhället, där familjen som agerar lite hur som helst saknar moral och måste räddas, säger Thomas

Johansson, professor i socialpsykologi vid Göteborgs universitet och författare till »Experthysteri – kompetenta barn, curlingföräldrar och supernannies«.

Experternas agenda är helt klart konservativ, menar Thomas Johansson. Med det menar han inte nödvändigtvis höger i politisk mening.

– Det finns både en vänsterkonservativ och en högerkonservativ falang. Den vänsterkonservativa är kritisk till kommersialiseringen och det omoraliska konsumerandet av prylar och skräpmat som McDonalds, säger Thomas Johansson.

Den högerkonservativa falangen trycker hårdare på det klassiska borgerliga bildningsidealet, alltså vad barnen behöver för att nå status och position, de ska sköta sig, åka skidor, inte bli feta. Dessutom tycker de högerkonservativa att det saknas moral, och de drar sig inte för att idealisera kärnfamiljen och försöker mota undan homofamiljerna.

– Läser du mellan raderna hos de här experterna, upptäcker du deras männi­skosyn. Jesper Juul tror på den goda människan och han kan betraktas som medelklassens profet, eftersom han pratar om flexibilitet och kommunikation. Bent Hougaard däremot tycker inte att det är självklart att barn är goda människor, utan att de behöver disciplineras, genom regler och auktoritet.

Thomas Johansson ser Hougaards inställning som mer gammaldags och patriarkal, och där möts dansken och Sveriges egen föräldraguru, författaren och niobarnsmamman Anna Wahlgren, som 1983 kom ut med den populära »Barnaboken«. Men till skillnad från Hougaard är Anna Wahlgrens ideala samhälle snarare ett matriarkat, där pappan mest är en figur som krånglar till saker.

– Anna Wahlgren har smugit in en hel livsfilosofi i sin bok, som det tar ett tag att se. I hennes idealvärld finns bara en sorts familj, det är mamman och barnen, och det viktigaste för barnen är att känna tillhörighet till den sociala konstruktionen som hon kallar »flock«, alltså familjen. Hennes agenda är konservativ – barnen ska följa med i mammans vardagsliv, som det var förr i tiden, säger Thomas Johansson.

Han tycker att tronföljaren till Anna Wahlgren, journalisten, fembarnsmamman och sexrådgivaren Katerina Janouch, som ger föräldrar råd i tidningen Mama och 2005 kom ut med boken »Barnliv«, ligger närmare Jesper Juul, men med skillnaden att hon ser homofamiljen.

– Hougaard och Juul är väldigt könsstereotypa, men Katerina Janouchs familjeanalys är mer aktuell, hon vill att råden ska gälla alla, säger Thomas Johansson.

I Katerina Janouchs bok finns också en modernare bild av pappan, menar Thomas Johansson, även om pappan fortfarande blir en »andrahandsfigur«, åtminstone sett till hur stor del av bokens fokus som ligger på mamman och mammans känslor.

Hos familjen Hörnfeldt är middagen över. Pappa Johan ska gå och handla med storebror Melker, 6. Lillebror Ivar, 4, vilar i mammas famn i vardagsrumssoffan. Hon undrar om han vill följa med pappa och storebror eller stanna hos henne. Efter en stunds funderande bestämmer han sig för att haka på och kilar ut i hallen.

Johan berättar att Ivar inte gillar att ha vinterkläderna på sig, det var ofta mycket konflikter kring påklädningen förut.

– Nu låter jag honom gå ut först. Känner han att det är kallt, får han sätta på sig kläderna när vi är ute, säger han.

Det har hänt att han sett hur folk skakar på huvudet, till exempel den höstdagen då Ivar gick i bara kalsonger på väg från dagis och hem.

– Först tänkte jag: så här knäpp får man inte vara, men samtidigt vet vi ju att man inte blir sjuk av att frysa lite – Erika är infektionsläkare och har koll på sånt. Och Ivar tyckte det var härligt, säger Johan.
Konflikterna hemma har blivit färre, och framför allt mindre destruktiva, sedan de började tillämpa Jesper Juuls principer i sin barnuppfostran.

– Ett barn som kastat en sko i väggen eller i huvudet på sitt syskon, vet att det gjort fel och mår dåligt över det. Och det är ju precis då vi ska visa att vår kärlek är villkorslös. Kanske gå iväg med barnet och prata, lära det att ställa saker till rätta. På det viset berättar vi för det att det inte är farligt att göra fel. Tänk dig att vara 13 år och göra ett riktigt fel, kanske stjäla något. Då måste du, utan att vara rädd för bestraffningar, kunna vända dig till dina föräldrar för få hjälp, säger Erika.

En förälder som också i praktiken visar att hon eller han älskar sitt barn villkorslöst, gör det också möjligt för barnet att känna villkorslös kärlek till sig själv, tror Erika. Och ett barn som älskar sig själv har lättare att stå emot mobbning, droger och hantera motgångar i livet.

Regler och disciplin eller villkorslös kärlek oavsett vad barnet gör. Motsättningen klingar bekant från 60-, 70- och 80-tal. Ändå är dagens föräldrageneration mer osäkra och rädda för att göra fel än någonsin tidigare – samtidigt som svenska barn materiellt och hälsomässigt aldrig haft det så bra.

En del menar att dagens överpresterande föräldrar är så nervösa att göra fel att det enda barnen egentligen lär sig är att själva vara oroliga – inte minst för att de aldrig kan leva upp till sina föräldrars (omedvetna) krav på psykisk perfektion. Andra säger att det vi ser i dag är en revolution.

Alla de ambitiösa föräldrarna som kämpar för att deras barn ska få en stark och bra självkänsla skulle i så fall borga för ett mer omtänksamt och humant samhälle i framtiden, där majoriteten mår bra och vill andra väl. Svaret? Det får vi inte förrän det är dags för nästa generation att sätta barn till världen.

KOMPLETTERANDE ARTIKEL
Barnexperterna Рs̴ tycker de
Vilka är experterna och vad vill de? Här är experterna som dagens föräldrar läser och lyssnar på.
Publicerad 18 januari, 2008 Text Ana Udovic Foto Prisma förlag, W&W, Scanpix, Piratförlaget

Bent Hougaard
Sluta curla barnen

Yrke och utbildning: Utbildad barnpsykolog och barnsakkunnig vid danska domstolar.
Kända böcker: »Curlingföräldrar och servicebarn – en handbok i barnuppfostran«, Prisma förlag, 2004.
Nationalitet: Dansk.
Ålder: Född 1942.

vfbenthou.jpgBent Hougaard är barnpsykologen som 2004 kom ut med boken »Curlingföräldrar och servicebarn – en handbok i barnuppfostran«. Han är mest känd för myntandet av metaforen curlingföräldern, som låter barnen bestämma i stort som smått, trots att de inte har mognad för det. Att ständigt serva och ge barnen ett överflöd av prylar får dem att må dåligt, och de kan i värsta fall sluta som våldsbenägna ungdomar. Bent Hougaard tycker att han oskyldigt anklagas för att vara auktoritär. I sin bok går han i polemik mot Jesper Juuls demokratiska, resonerande uppfostran.

– Det är inte bra att vara sträng, men nödvändigt att vara konsekvent. Att tro att det alltid går att resonera sig fram är absurt, säger han.

Han menar att de barn som curlats för mycket får problem i skolan.

– Fråga lärarna i skolan, de sitter med 6– och 7-åringar som hävdar att vuxna inte har rätt att bestämma över dem. Samtidigt får allt fler barn diagnosen damp, och kön till barnpsykologerna växer. Vi har avskaffat auktoriteten, utan att ersätta den med något annat. Men slår ett barn någon med en hammare måste det få en konsekvens. Visst är det kränkande om du är sträng från morgon till kväll. Men att låtsas som att det inte finns regler, det är att luras, säger Bent Hougaard.

Han tycker att många vuxna är för rädda i sitt förhållande till barnen, de tror att konflikter och ilska skadar barnens självförtroende. Barn tycker att det skönt att veta reglerna, och de behöver kunna dem för att kunna anpassa sig till samhället. Tar föräldrarna tillbaka sin auktoritet, kommer de våldsamma tonåringarna att bli färre.

vfjjuul.jpgJesper Juul
Det kompetenta barnet

Yrke och utbildning: Sjöman och betongarbetare som arbetade som lärare och socialarbetare och utbildade sig till psykoterapeut.
Kända böcker: »Ditt kompetenta barn« (1997), »Livet i familjen« (2005) och »Här är jag! Vem är du?« (2006), Wahlström & Widstrand.
Nationalitet: Dansk
Ålder: Född 1948.

Jesper Juul, dansk familjeterapeut, anser tvärtemot Bent Hougaard att barn blir kränkta av bestraffningar och att kränkta barn i sin tur kränker. Hougaards »konsekvenser« är bara ett finare ord för bestraffning, menar Juul. Slår ett barn någon, ska barnet stoppas – men inte straffas.

– Barnens agerande är alltid meningsfullt. Därför måste föräldrarna försöka förstå varför barnet gjorde det den gjorde. Och när föräldern ingriper, ska den göra det utan att kritisera, säger Jesper Juul.
Han tror att det är barn som utsatts för en auktoritär uppfostran som blir våldsamma tonåringar.

Juul är ingen anhängare av dagens starka individualism och det flexibla samhället, även om han hoppas att hans idéer ska sprida en bra självkänsla. Barn som sätter sina egna behov först ser han som antingen svikna eller produkten av föräldrar som servat dem alltför mycket.

Han tror att föräldrars osäkerhet ofta är konstruktiv.

– Bara den inte övergår i perfektionism och barnen blir ett projekt.

Lösningen på dagens stressrelaterade problem är att föräldrarna är så mycket som möjligt med barnen de första 8–10 åren. I likhet med Anna Wahlgren har han en del negativa tankar kring dagis.

– Visst är kvaliteten på de nordiska dagisen så bra att själva vistelsen omöjligt blir skadlig. Men det är stor skillnad mellan barnen på hur lång tid de klarar att vara ifrån sina föräldrar.

Jesper Juul tror att det går att vara förälder utan att ha dåligt samvete.

– Dåligt samvete får man om man är perfektionist. Visst har vi ibland dåligt samvete när vi skadat andra, men det är ju som det ska vara.

vfanna.jpg Anna Wahlgren
Barnen behöver sin flock

Yrke och utbildning: Författare. Studerat språk, litteratur och teater.
Kända böcker: Romandebuterade 1970 med »Veka livet«. »Barnaboken« kom 1983 och har sedan dess omarbetats flera gånger (Bonnier Carlsen förlag). »Sova hela natten«, om bebisar och sömn, kom 2004 (eget förlag).
Nationalitet: Svensk.
Ålder: Född 1942.

Anna Wahlgren, svensk föräldraguru som fått rådge flera generationer föräldrar, har sin egen förklaring till varför föräldrar har dåligt samvete:

– Det dåliga samvetet vill säga oss något. Förr var mödrarna hemma med barnen ända tills de började skolan. I dag kräver den patriarkala arbetsmarknaden att även kvinnan ska ut och jobba, och samhället får ta över barnavård och fostran efter det första året. Men den ettåring som frivilligt vinkar hejdå till sitt hem och sina föräldrar finns inte.

Det är också därför föräldrar i dag är så osäkra, menar hon. Och den forskning som visar att dagis är bra för barn, styrs av ekonomiska intressen.

– Jag talar om de små barnens allmänmänskliga behov här i världen – jag kan inte säga till folk vilka prioriteringar de ska göra i sina vuxna liv, säger Anna Wahlgren.

Hennes lösning påminner mycket om krönikören och författaren Linda Skugges, nämligen att föräldrarna ska jobba med barnen runt fötterna.

– I dag har vi något som heter dator, det finns hur många jobb som helst att sköta hemma, säger Anna Wahlgren.

Hon tycker sig se stora problem bland unga i dag, som ett resultat av att barnen blir fritidsartiklar och föräldrarna serviceinrättningar. Dessutom tycker hon att umgänget mellan barn och vuxna präglas alltför mycket av maktkamp.

– Jag ser varje dag föräldrar som har en förfärlig, hånfull och hotfull ton mot sina barn. De vuxna ska vara barnets bästa vän, kompanjon, ledare och guide. De ska visa barnen en konstruktiv väg ut, inte stänga inne barnet i maktlöshet, vanmakt och skuld.

vfmalin.jpg Malin Alfvén
Från barn­psykolog till föräldrapsykolog

Yrke och utbildning: Utbildad psykolog, har arbetat i 25 år som barnpsykolog, och länge haft rådgivningsspalt i bland annat Vi Föräldrar.
Kända böcker: »Trotsboken« ( 2001), »Skilsmässan – om barn och föräldrar« (2004) och »Oron som gör oss till bättre föräldrar« (2005), »Fråga Malin« (2006), bokförlag Prisma.
Nationalitet: Svensk.
Ålder: Född 1947.

Malin Alfvén har ändrat titel – från barnpsykolog till föräldrapsykolog. Hon delar inte Anna Wahlgrens dystra syn på hur barnen har det i dag.

– Det är inte vad vi får läsa i tidningen, men jag är helt övertygad om att barnen mår bättre i dag än förr. Däremot har föräldrarna mer ångest. Fast det är bättre att föräldrarna tar ångesten, än att barnen gör det. Förr frågade sig föräldrarna »men vad är det för fel på Kalle?«. I dag frågar de sig: »Men vad har vi gjort för fel?«. Det är en så total omställning i synen på barn. Det gör mig glad, men också ledsen, att föräldrar tar på sig hela skulden, säger Malin Alfvén.

Hon försöker i sitt arbete tala om för föräldrar att de är viktiga – men inte fullt så viktiga som de tror.

– Barn har också personligheter, vissa är till exempel väldigt trotsiga, andra är det inte.

Malin Alfvén ser inte heller att dagis skulle vara dåligt för barnen.

– Alla barn trivs inte på dagis, men många är väldigt lyckliga där. När man frågar dem vad de gillar med dagis säger alla samma sak: kompisarna. Från att de är ursmå. Att vara hemma med en förälder är bra för en del barn, men andra tycker inte att det är kul.

Att ge barn god självkänsla är egentligen inte så komplicerat. Om barnet älskar och älskas av sina föräldrar och mår bra, så får det självkänsla.

Och även om Malin Alfvén tycker att det är bra att föräldrar är osäkra, borde bilden av att allt måste vara härligt hela tiden modifieras lite.

– Vi kan inte vara lyckliga jämt. Det gäller både dig själv och ditt barn.

vfjanusch.jpg Katerina Janouch
Den moderna familjen

Yrke och utbildning: Frilansjournalist, författare och sexrådgivare. Har studerat konstvetenskap, litteratur och sexologi. Har samlevnadsspalt i Expressen. Är rådgivare i tidningen Mama, bloggar för Amelia.
Kända böcker: »Barnliv«, Piratförlaget 2005, är den bok som riktar sig föräldrar.
Nationalitet: Svensk.
Ålder: Född 1964.

Katerina Janouch, den av föräldraexperterna som skriver om den moderna familjen, med homoföräldrar och bonusbarn, har själv fem barn. Hon tror att oron hos föräldrar beror på mediesamhället.

– De är rädda för att förstöra sina barn, för att barnen ska må dåligt eller att det ska gå snett för dem i livet. Men föräldrar i dag är också rädda för att familjesituationen ska påverka barnet, säger hon.
Katerina Janouch tycker att vi invaggar våra barn i trygghetsnarkomani.

– Barn ska förstås trygghetsbombas, men samtidigt kan vi inte ta ifrån dem deras erfarenheter. De måste kunna begå misstag, ha konflikter, gråta och vara ledsna och lära sig kämpa för det de vill.

Dagens föräldrar är så resultatinriktade, tycker hon.

– Det finns en tendens att barnen måste bli lika lyckade som sina föräldrar, annars ses det som ett misslyckande.

Det dåliga samvetet ser Katerina Janouch som en varningsklocka.

– Kanske säger det dåliga samvetet till oss att nej, nu ska jag sluta sitta framför tv:n och Face­book och gå och lägga mig så jag är pigg i morgon när jag ska vara med barnen, säger hon.

Katerina Janouch tycker absolut att hon har en politisk idé med sin rådgivning.

– Vi människor är inte så solidariska mot varandra som vi borde vara. De barn som växer upp som kriminella har inte fått den kärlek och respekt som de borde ha fått. Om man jämför en bankrånare som bara tar pengar med en bankrånare som både tar pengarna och skjuter kassörskan, så har den som bara tog pengarna ofta haft åtminstone någon vuxen omkring sig, som sett den.