Andlöst tysta sitter åttondeklassarna på Ärentunaskolan i Uppsala och lyssnar på sin svensklärare, Mari-Anne Stenberg. Det enda som hörs, utom hennes röst, är det stillsamma suset från ventilationsutsuget i taket. Hon berättar om utvandringen till Amerika.

Eleverna ska turas om att läsa ett utdrag ur Vilhelm Mobergs »Utvandrarna«. Vissa läser högt och ljudligt. Andras röster är lägre, några elever läser så tyst att det inte går att höra vad de säger. Flera av dem stakar sig, snubblar på orden, skyndar sig igenom sitt stycke för att få lämna över till nästa.

När de läst färdigt ställer Mari-Anne Stenberg några frågor om texten. Hon har arbetat som lärare i svenska och engelska på högstadiet sedan 1979. Under den perioden har barnens läsförmåga försämrats kraftigt.
– Förutom en svacka i början av 1980-talet, då det var ännu stökigare än nu, har elevernas läsande varit mycket bättre än i dag. För bara tio år sedan njöt de av att läsa »Röda rummet«, barnen tyckte att det var fantastiskt med de målande orden. I dag kan de inte ta till sig vad det står, de kan inte se skönheten i språket.

Visst klarar barnen högläsning, menar hon, men de läser mekaniskt, stavar sig fram utan att ta till sig innebörden. De har också blivit mycket sämre på att skriva.

Bilden stämmer överens med nationella och internationella undersökningar. I synnerhet har eleverna blivit sämre på att läsa och förstå längre sammanhängande texter. I en studie, som jämför läsförmågan hos 9–10-åringar i nio länder, är det bara Sverige och USA som har försämrat sina resultat mellan 1991 och 2001. Övriga länder har blivit bättre under samma period.

Gemensamt för amerikanska och svenska barn är att de har blivit sämre på att läsa skönlitteratur. Det är även i dessa två länder som barnen använder mest dator i hemmet. Men, till skillnad från de amerikanska barnen, har de svenska barnen dessutom blivit sämre på att läsa sakprosa. Alltså de lärotexter barnen läser i skolan.

– Att lära sig läsa och skriva är en mänsklig rättighet, så vi måste ta den negativa trenden på allvar. Vi måste förbättra det stöd barnen behöver för att utveckla sitt skriftspråk. Kraven på vår förmåga att läsa och skriva kommer inte att minska med tiden, tvärtom, säger Caroline Liberg. Hon är professor i utbildningsvetenskap, med inriktning mot läs- och lärprocesser, vid Uppsala universitet, och vetenskaplig ledare för en stor internationell studie av barnens läsförmåga, Pirls.

I förlängningen kan det bli ett stort demokratiskt problem om bara en liten elit behärskar skriftspråket fullt ut. Så vad beror tillbakagången på? Förklaringen stavas inte ökad invandring. Räknar man bort de barn som inte har svenska som modersmål, kvarstår ändå skillnaden (det visar exempelvis Skolverkets utvärderingar i svenska). Däremot finns ett könsperspektiv: i alla länder läser pojkar sämre än flickor, men i Sverige är skillnaden större än genomsnittet.

Utvecklingen i matematik har gått åt samma håll som läsningen. Barnens kunskaper har sjunkit med en årskurs. Dagens åttondeklassare ligger på samma nivå som 1995 års sjundeklassare.
I ett klassrum på Stålforsskolan i Eskils­tuna har en grupp åttondeklassare matte. Läraren Katri Saarela börjar med en genomgång på tavlan och några av eleverna är med i resonemanget om värdet för X och Y. Katri frågar sedan hur de ligger till i planeringen. »Dåligt«, säger flera i mun på varandra. Magnus är en av dem som hamnat på efterkälken. Han försöker jobba på, men samtidigt vrider han sig i stolen och stönar över hur tråkigt det är.

– Jag är ju så dålig … Men det är klart jag skulle kunna skärpa mig. Ta hem och jobba och så, säger han.

Eleverna på Stålforsskolan är indelade i tre grupper i matematik. Magnus går i en grön grupp, en mellangrupp för dem som vill få VG. I den röda gruppen går elever som strävar efter MVG. Och sedan finns det en basgrupp som kämpar för godkänt.

– När jag började som mattelärare för 17 år sedan klarade eleverna av att räkna betydligt svårare tal, säger Pär Gustafsson. Överlag har eleverna blivit sämre. Men samtidigt blir fler godkända i dag. Det beror på att vi inte släpper taget om dem. De får göra om prov tills de får godkänt. Förr, om man fick en etta eller ett streck, så var det inte mer med det.

I Magnus gröna grupp går 20 elever från två klasser, men i dag är bara 13 på plats. Trots det blir det aldrig riktigt lugnt i klassrummet. Eleverna pratar om vad som ska hända efter skolan och om hur långt det är kvar till sommarlovet.

Pär Gustafsson och hans kollegor Katri Saarela och Mattias Ek menar att många elever har svårt att koncentrera sig och att det är en anledning till att de lär sig sämre än tidigare. Men ingen av dem anser att skolminister Jan Björklunds idéer om hårdare disciplin i skolan är en bra väg. Det bästa sättet att få ro för inlärning i klassrummet är att bygga en personlig och öppen relation till eleverna, att skapa ömsesidig respekt, säger de.

Längst ner i korridoren där Magnus och hans gruppkompisar har lektion, sitter specialpedagogen Eva Axdorph. Hon har arbetat i 25 år med de elever som har det allra svårast. Och de blir bara fler och fler.

– Förr var det några få som hade stora problem i skolan, och för ungefär lika många gick det väldigt bra. De allra flesta fanns i mittfåran och klarade skolan som man kunde förvänta sig. I dag kan man säga att det är en tredjedel i varje grupp. En orsak är den individualiserade pedagogiken, där var och en ska lära på sitt eget sätt, men det är en resurskrävande pedagogik. Nu arbetar de för mycket på egen hand, och det är en dålig strategi för de flesta.

Eva Axdorph anser att skolans resurser urholkats efter kommunaliseringen och 90-talets ekonomiska kris. Även lärarnas kompetens har urholkats.

– När vi som är äldre gick på lärarhögskolan eller lärarseminariet fick vi lära oss mycket om metoder. Dagens lärarutbildning ger lärarna en bättre akademisk grund, metodiken ska de få via praktik med handledning på skolorna. Men där brister det. Det saknas tid och tillgång till goda pedagoger och många lärarstudenter får inte tillräcklig kunskap för att hjälpa eleverna på bästa sätt.

Såväl forskare och politiker som lärarna själva återkommer ständigt till lärarutbildningen som svar på varför svenska barn har blivit sämre på att läsa, skriva och räkna. De anser att politikernas eviga petande i utbildningen i kombination med att skolorna kommunaliserades i början av 1990-talet har varit förödande för barnens lärande.

– Finska barn har förbättrat sina resultat under samma period som svenska barn försämrat sina. Tre saker skiljer Finland från Sverige: De finska barnen har fler behöriga lärare och välutrustade skolbibliotek. Finska lärare som ska undervisa 7–12-åringar har dessutom en femårig akademisk utbildning. Det tredje är att i Finland föredrar man långsiktighet – politikerna låter inte skolan förändras hela tiden, säger Eva-Lis Preisz, ordförande i Lärarförbundet, som organiserar främst förskole- och grundskollärare.

Hon tycker att de svenska politikerna kliver in i lärarnas klassrum med sina pekpinnar.

– Vem går in till en kirurg och säger »använd den här skalpellen«. Gränsen mellan vad politikerna och lärarna ska bestämma är otydlig. I Finland litar politikerna på lärarna. Här blir det så ryckigt, och det drabbar alla, lärarna, eleverna och föräldrarna. Det är svårt att välja framtida utbildning när betyg och skolsystem hela tiden förändras.

De ständiga förändringarna ger lärarna dåligt självförtroende. Politikerna signalerar att skolan inte duger, att lärarnas arbete inte är bra nog, resonerar Eva-Lis Preisz.

Och nu är skolan återigen föremål för politikernas förändringsvilja. Jan Björklund har förklarat att han ska förändra skolan och lärarutbildningen. 3,6 miljarder ska gå till »Lärarlyftet«, fortbildning av yrkesverksamma lärare, betygssystemet ska ändras så att barnen får betyg redan i årskurs sex (i stället för åtta). Enskilda skolor ska kunna ge betygsliknande omdömen ännu tidigare, om det är vad skola och föräldrar önskar.

Måste politikerna lägga sig i skolan hela tiden? Är det verkligen bra för skolan att ständigt förändras?

– Nej, det är det ju inte. Och visst har sjunkande resultat i skolan med politiska förändringar att göra. Även om det inte var tänkt så från början, säger Jan Björklund och tillägger:

– Samtidigt måste vi ju göra förändringar, så det blir bättre i skolan!

Varför läser, skriver och räknar barnen sämre i dag än förr?

– Förklaringen går tillbaka till medvetna ställningstaganden i svensk skolpolitik, det jag kallar »flumskolan«. En vänstervåg svepte fram i slutet av 1960-talet, då började man fokusera mer på skolans sociala roll och mindre på kunskaper. Lärarutbildningen, läroplanen, ja hela skolpolitiken påverkades av dessa värderingar.

I »flumskolan« blev det lika viktigt hur man jobbar som vad man lär sig, menar Jan Björklund.
– Det hjälper inte hur många grupparbeten vi har om eleverna inte lär sig något. Samtidigt har Sverige blivit ett av världens mest betygsfientliga land. I dag gör vi upp med 1968 års vänstervridning, säger han.

Metta Fjelkner, ordförande för Lärarnas Riksförbund (som främst organiserar högstadie- och gymnasielärare), tycker att svenska politiker länge haft en underlig inställning till lärande och kunskap. Som exempel nämner hon en förändring av lärarutbildningen på 1980-talet som gav studenterna möjlighet att välja bort hur man lär små barn läsa och skriva eller att räkna – trots att de skulle arbeta på lågstadiet.

– Inställningen är att vem som helst kan lära en sjuåring läsa. Men jag, som är välutbildad högstadie- och gymnasielärare, skulle aldrig försöka lära små barn att läsa och räkna – det är en specialitet!

Hon tycker att politikerna uttrycker en fientlighet mot kunskaper, och att det är ett ideologiskt ställningstagande grundat på Alva Myrdals tankar om att skapa lyckliga, demokratiska medborgare.

– Att barnen skulle lära sig något kom först i tredje hand, säger Metta Fjelkner.
En annan ideologisk vändning som kom efter kommunaliseringen var idén om det ökade elevinflytandet.

– I skolutvecklingsavtalet från 1996 fanns ett förslag att vi inte ens skulle få använda ordet undervisning. I stället skulle det heta »elevers lärande«. Det sociala var det viktiga, att alla ska må jättebra i skolan, säger Metta Fjelkner.

I dagens skola får eleverna i stor utsträckning själva planera sina studier, så kallat eget arbete. En av tankarna bakom var att man skulle tillvarata alla barns eget sätt att lära, men i praktiken blev eleverna mer hänvisade till texter. Olyckligt, eftersom de som har svårt att läsa och räkna får kämpa ännu mer för att hänga med i undervisningen.

– Förr var lärarens berättande ett större inslag under lektionerna, säger Monika Vinterek, universitetslektor och forskarassistent som skrivit rapporten »Individualiseringen i ett skolsammanhang« (2006).

Hon är kritisk mot styrdokumenten, som talar om att möta elevernas behov, men aldrig problematiserar, eller förklarar vad individualiserad undervisning kan innebära.

Sammantaget pekas alltså tre faktorer ut som huvudproblem: den förändrade undervisningen, lärarutbildningen och kommunaliseringen. När det gäller den senare går det inte att lasta något enskilt parti, nästan alla partier var med på beslutet om kommunaliseringen av skolan. Den borgerliga regering som tog över hösten 1991 gjorde heller inget för att revidera beslutet. I stället följde några riktigt svåra år i samband med krisen i svensk ekonomi.

Är det verkligen kommunaliseringen som är boven – hade inte skolan fått gå igenom ett stålbad även om staten varit huvudman, med tanke på hur statens ekonomi såg ut i början av 1990-talet?

– Jo, statliga verksamheter fick också strama åt. Men det finns andra aspekter – som att det blev svårare att få likvärdiga skolor. Dessutom är kommunernas huvudsakliga uppgift vård och omsorg, så när de tog över bytte skolan fokus från kunskap till omsorg, säger Jan Björklund.
Socialdemokraternas Ylva Johansson försvarar kommunaliseringen.

– Jag tycker att det är riktigt att skolan är organiserad i kommunerna. Det har betytt mycket för samarbetet mellan förskola och fritids. Före kommunaliseringen hade vi lärarlösa lektioner, det är det ingen som minns i dag, men det var ett resultat av den statliga organisationen. Och statens ekonomi var ju sämre än kommunernas, så det skulle förmodligen ha tärt ännu hårdare på skolan att vara statlig under de här åren, säger hon.

Förre skolminister Ibrahim Baylan (s) tycker också att det finns fördelar – till exempel kan berörda parter påverka skolan mycket enklare nu.

– Jag kommer från Umeå och 1997 demonstrerade 3 000 elever, lärare och föräldrar mot nedskärningarna i skolan. Vi kommunpolitiker lyssnade på dem. Skolan fick mer pengar. Umeborna hade inte haft en chans att påverka politikerna på riksnivå.

I samband med kommunaliseringen fick också lärarna större pedagogisk frihet, menar han, eftersom styrningen blev mer målrelaterad i stället för att gå ner på detaljnivå.

Men målstyrningen har stött på en del kritik. Målen anses luddiga och kritiken kommer även från socialdemokrater.

– Jag skulle gärna se ett tydligare nationellt styrsystem, med tydligare nationellt ansvar för skolan. Som det är i dag har politikerna abdikerat och lämnat lärarna i sticket med tjusiga mål. Det måste bli en bättre koppling mellan mål och uppföljning, säger Ylva Johansson, före detta skolminister.

Även Jan Björklund vill förtydliga skolans mål, ta reda på ifall de uppfylls och se till att göra insatser tidigt om det är problem.

– I princip vet varenda lågstadielärare vilka i klassen som inte kan läsa och skriva. Men de vet inte vad de ska göra av dem. Jag tror att det är en bra grej rent psykologiskt, att känna att det finns en kontrollstation som ser att man uppnått det man ska på slutet. Är kunskapsmålen tydliga, upptäcker du snabbt vilka som inte lever upp till målen och kan sätta in resurserna redan på lågstadiet. I dag kommer all hjälp efter nians nationella prov, när barnen hamnar på sommarkurser eller börjar på det individuella programmet i gymnasiet. Det är rätt tänkt att stödja barnen som inte klarat skolan, men jag tycker att det är sex år för sent, säger Jan Björklund.

Bristen på resurser är inte skolans problem, menar han, utan hur de fördelas. Jan Björklund vill flytta resurser från gymnasiet till lågstadiet.

I skoldebatten har det ofta gått hett till. Men faktum är att skolminister Björklund, på flera punkter, är överens med socialdemokraterna om vad som måste göras för att vända utvecklingen. Båda vill satsa på lärarkompetens (»Lärarlyftet är egentligen vårt förslag«, som Ibrahim Baylan säger), jobba med de små barnens läsinlärning, ha nationella mål tidigare än i femman, och göra utvärderingar långt före högstadiet.

Men för att komma åt problemet med de ständiga kursändringarna behövs mer enighet än så. För att skolan ska få en bättre kontinuitet måste politikerna försöka enas kring vissa huvudlinjer. Först på dagordningen bör stå en omvärdering av den individualiserade pedagogiken. Det lät så bra. Barnen skulle själva söka information. Möjligheterna till eget lärande skulle bli oändliga. I verkligheten har den individualiserade pedagogiken blivit den vattendelare som tidigt skiljer de starka eleverna från de svaga. Bakläxa.

Källor: Nationalencyklopedin, forskning.se, Skolverket, Göran Häggs »Välfärdsåren« (Månpocket), Regeringskansliet, Göte Rudvalls »Lärarutbildningar och lärartjänster under efterkrigstiden«, Högskoleverkets »Utvärdering av den nya lärarutbildningen vid svenska universitet och högskolor«, Lärarnas Riksförbunds utredning »En undersökning om den nya lärarutbildningens kvalitet«, Karin Taube, professor på Mittuniversitetet i Härnösand, TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study), Pirl (Progress in reading literacy study) samt Pisa (Program for International Student Assessment). Regeringens proposition nr 1989/90:41 samt »Vem bestämmer över skolan? Kommunaliseringen och några av dess konsekvenser«, C-uppsats av Anne-Li Wiklund, år 2003, institutionen för industriell ekonomi och samhällsvetenskap, Luleå Tekniska universitet.

Skriven ihop med Eva Hedberg. Publicerad i tidningen Fokus, nummer 25, augusti 2007.