– Intervju med Annika Lantz, omslagsmama i Mama nummer 11, oktober 2006

Tvåbarnschockad och med en sömnbrist som inte är av denna världen. Mitt i spädbarnsperioden från helvetet satte sig Annika Lantz och skrev en dagbok. Och man skrattar ihjäl sig.

av Ana Udovic foto Carlos Norlén styling Louise Rizell och Jennifer Jansch hår & makeup Jessica Johansson/Mikas koordinator Cecilia Grufman

”Tro aldrig den om säger: ’Det är inte jobbigare att ha två barn än ett.’ Det är bara förtäckt propaganda från nativitetsstyrningsverket. Och som att säga att om du fastnat med skägget i brevlådan kan du lika gärna klämma dit bikinilinjen också. Men det låter så behändigt, det gör det verkligen. Det är så lätt att gå på när man sitter på en bänk i vårsolen och ser sin förstfödda tulta omkring i sandlådan och käka sand. Varför inte en till, tänker man, utan att ha en aning om att det är den sista våren på i alla fall fem år som du över huvud taget sitter ner. Varför inte en till; om man ändå ska byta en blöja kan man ju lika gärna byta två! Om man ändå ska ut och dra vagn kan man ju lika gärna dra en dubbelvagn! Om man ändå ska läggen timme på att försöka klä på en unge i trotsåldern så kan man ju lika gärna låta det ta två timmar! Om man ändå gråter för att man inte begriper en unge kan man ju likväl gråta över två!”
Annika Lantz bok ”9 1/2 månad” (en dagbok som börjar under graviditetens sista tid och pågår hela Annikas mammaledighet med andra barnet Teo, 1,5) är plågsamt rolig läsning. Plågsamt eftersom hon har det helt överjävligt, roligt eftersom hon aldrig, aldrig tappar sin känsla för humor.
Hur kan du vara så rolig hela tiden, hur jobbigt du än har det?
– Det är kanske en arbetsskada, jag vet inte. Fast jag tänkte inte på att vara rolig när jag skrev. Det är väl helt enkelt så att jag ser saker och tänker: Vad konstigt allting är! Som det här med barn – allt är väldigt konstigt. Men jag tror alltid att ”nu är det slut, nu har jag tappat det, jag kan inte vara rolig längre”. I början stöttade alltid Tomas mig när jag hade såna här kriser. Nu har han börjat göra tvärtom, säger: ”Ja, så är det nog faktiskt, nu har du tappat det”, haha.
Kan man säga att du fick en tvåbarnschock?
– Ja! Det var jättejobbigt. Alice var bara 2,5 år när Teo kom. Så skrek han bara, hela tiden, utom när vi stod upp och höll honom. Det är jobbigt för det stora barnet också, hon var mitt i sin trotsperiod samtidigt som vi mådde dåligt och var helt nedbrutna av trötthet. Det blir ju så att man betraktar det stora barnet som större än det egentligen är. Det är synd om barnen, och synd om föräldrarna också.
Varför skrek han så mycket?
– När han var fem månader fick vi en diagnos: Han hade reflux, det betyder att magmunnen inte utvecklats ordentligt, eftersom maginnehållet åkte upp och ner i matstrupen hela tiden (läs spyor i oändliga mängder) och syran fräter på magmunnen. Han hade ont, särskilt när han låg ner. Så han fick losec, som lugnar ner. Redan efter några dagar märkte vi skillnad, men då var vi förstörda av oro så vi kunde inte riktigt slappna av ändå. Det är först nu, när han är över ett år, som jag uppfattar honom som helt frisk.
Vad kände du då?
– Det var så hemskt att inse att han kunde fått medicin tidigare! Jag blir fortfarande förbannad när jag tänker på det. Jag tycker att det är en otrolig nonchalans för spädbarns smärta på bvc. De säger bara ”kolik”, att det växer bort. Men att utsätta föräldrar och barnets syskon för detta, det är så taskigt. De är inte ens intresserade av att hjälpa en.
Kan du tänka dig att skaffa fler barn efter det här?
– Nej, det kan jag inte. Vi vill överleva som par också. Hade Teo varit en nöjd unge som bara låg och jollrade så kanske… Ibland tycker jag att det är som att befinna sig i två olika världar, det finns de som har snälla barn och de som har jobbiga barn. Det är omöjligt att förstå varandra.
I boken förstår man att du sov extremt lite, eftersom Teo skrek både dag och natt. Vad händer när man sover så lite?
– Jag fick några timmars sammanhängande sömn, tre timmar kanske. När jag hade vaknat kunde jag inte somna om. Tomas somnade om på två sekunder medan jag låg i sängen och inte kunde sova. Vissa nätter sov jag inte alls. Det som ryker först när man inte sover är tålamodet, man orkar inte förklara för sitt stora barn, eller förvarna om vad som ska hända. Sedan förlorade jag självkontrollen, fick gå in i ett rum och skrika och slå. Efter det går det bara utför.
Men ändå orkar ni vara sociala, shoppa, träffa kompisar, åka på dop och allt möjligt.
– Jag såg det efteråt, när jag läste boken själv. Vad jag var ute och rörde på mig! Men jag tänkte väl att det måste rulla på, och så fick jag dåligt samvete över kompisar som var sociala och tänkte att jag måste bjuda tillbaka. Så här i efterhand kan jag se att jag borde struntat i det.
Du hade problem med amningen också, Teo ville inte amma. Berätta!
– Jag förstod inte hur jag härdade ut. Varje gång jag skulle amma skrek han, vred sig undan och ville inte. Nu när jag förstått att det gjorde extra ont för honom när han låg ner, blir det mer logiskt. Men jag satt där med prestationsångest, ”jag vill amma”, så jobbig grej. Helt hjärndöd grej, egentligen.
Du skriver om ”amningsfascismen” som råder i Sverige. Tycker du att det råder amningshysteri?
– Ja, fast jag är ju själv tydligen en del av amningsfascismen eftersom jag kämpade så hårt för att kunna amma. Men det var ju det där att allt funkade med Alice, hon växte så bra och såg ut som en boll. Men Teo gick först inte upp i vikt, sedan ville han inte äta. Jag tänkte att ”det är väl inget fel på min mjölk”. Men uppenbarligen, eftersom Teo hellre drack en slags ersättning som smakade skit. Jag säger bara: Ge dom flaska.
– Jag tycker att hela samhället är så fixerat vid förlossningen och den där allra första tiden med spädbarn. Jag menar, det kommer hända, ungen kommer komma ut. Det är klart det är en superhäftig grej. Men sedan då? Det är ju efter allt det som man behöver hjälp.
Hur var dina förlossningar då?
– Den första var fantastisk. Det tog 18 timmar från det att vattnet gick, ändå var den magisk. Annars jobbar man ju jämt, är aldrig i nuet. Men då var vi verkligen där. Det blir så häftigt. Tomas räknade ner mina värkar, det var som en dans. När det gjorde ont fick jag epidural, det funkade verkligen bra. Fast jag sa hela tiden: ”Men allvarligt talat. Men allvarligt talat. Men allvarligt talat.” Andra förlossningen gick på fyra timmar, jag hann inte få någon bedövning, och jag hittade ingen rytm i det. Barnmorskan sa att de kanske borde lägga en epidural, men då var det för sent. Teo hittade inte riktigt ut, huvudet låg och buffade mot utgången. Jag hade så ont så jag trodde jag skulle dö. Jag sprack när han kom, hur mycket ville de inte riktigt säga, men jag fick sy en del, även i analen. Fast efteråt hade jag hade inte lika ont som efter första förlossningen, då hade de nämligen klippt upp där nere.
Du skriver väldigt ingående om det här i boken, känner du inte ibland att du lämnar ut dig själv för mycket?
– Tja, det är ju sÃ¥ här jag uttrycker mig. Visst lämnar jag ut mig, men jag har en tydlig magkänsla för var min integritet gÃ¥r. Jag tror att jag hade varit mer Kerstin Thorvall om jag hade gÃ¥tt in i känslorna mer, kanske frÃ¥gat mig själv varför jag känner som jag gör i stället för att bara skriva hur jag kände. Däremot har jag varit orolig för att barnen ska känna sig utlämnade, sÃ¥ därför skriver jag inte barnens namn i boken, bara första bokstäverna. Man är ju sÃ¥ mycket sitt namn, tänkte jag.
Är du exhibitionist?
– Jag ville bli skÃ¥dis när jag var liten, jag gick en skÃ¥despelarutbildning som 18-Ã¥ring. DÃ¥ sa jag ju att det var för att jag hade nÃ¥got att berätta, man ville spela svÃ¥r, haha. Egentligen ville jag ju bara synas och bli känd, precis som dagens dokusÃ¥paungdomar. SÃ¥ blev jag känd, genom radion, och sedan dess tänker jag inte pÃ¥ det här med att synas längre. Alla glassiga inbjudningskort till kändisfester intresserar mig inte. Barnen tar det ur en. Man orkar inte vara exhibitionist. Fast, Ã¥ andra sidan, om jag inte var exhibitionist skulle jag ju sluta. Men jag är inte helt överförtjust i att jobba pÃ¥ tv, dÃ¥ blev det lite för mycket, alla känner igen en. Radio är lagom för en tjej frÃ¥n förorten som jag (Annika kommer frÃ¥n Aspudden i Stockholm). VISST ÄR DET ASPUDDEN??
Om man läser på nätet om dig så inser man att du är populär, men också att vissa retar sig på dig, nästan hatar. Hur känns det?
– Det känns inte bra. Men jag undviker att läsa elaka mejl, lÃ¥ter andra personer läsa min mejl först. Ibland ber jag mina medarbetare skriva ut och lägga nÃ¥gra snälla mejl pÃ¥ mitt bord. Men de elaka kan vara sÃ¥ jävla elaka, och jag känner att jag inte behöver ta det. Det är ju sÃ¥, fÃ¥r man 100 brev där folk älskar en men 1 brev där nÃ¥gon inte gillar en, sÃ¥ tänker man bara pÃ¥ det där enda brevet. Det kan stÃ¥: ”Tror du att du är rolig? Du har aldrig varit det, jävla kärring!” Fast Ã¥ andra sidan, jag vill ju irritera folk också… det är dubbelt. Jag läser aldrig recensioner heller, efter att ha läst i DN att jag var vedervärdig. Det var Johan Croneman som skrev ”Annika Lantz ger populärkulturen dÃ¥ligt rykte”. Det är synd att jag inte kan läsa recensioner, för egentligen skulle jag kunna använda dem som kreativ input, men jag orkar inte.
Du verkar lida en del av prestationsångest. Hur funkar det egentligen, att jobba och ha barn, det stora livspusslet som alla kämpar med?
– Jag tycker att dagens mammor är som maskiner, högpresterande maskiner. Jag tror inte att vÃ¥r typ av levnadssätt kommer att fungera, det funkar inte med tvÃ¥ jämställda föräldrar med tvÃ¥ jobb. Folk kommer byta ihop. Man fÃ¥r lösa det, fast det är inte mitt jobb att lösa. Det bästa vore väl om det gick att jobba mindre och ändÃ¥ leva pÃ¥ det.
Men ni jobbar heltid nu i höst?
– Ja, fast det funkar ju inte. Jag slutar visserligen tidigt och kan hämta pÃ¥ dagis klockan tre, men dÃ¥ har jag nyligen sänt och planerat för nästa dags sändning och är helt uppe i varv. SÃ¥ är det hämtning av tvÃ¥ barn och jag kommer aldrig ner i varv. PÃ¥ kvällen ligger jag där i sängen och kan inte somna… Men jag hoppas att vi kan fÃ¥ ihop livet nÃ¥gon gÃ¥ng. Jag vill inte bara vara med barnen, jag vill vara levande med barnen. Fast nu när Alice är större kan hon hjälpa till och laga mat, till exempel. Sedan har jag hört om nÃ¥gon som tar ledigt varannan fredag, lÃ¥ter barnen slippa dagis och bara gör nÃ¥got tillsammans. Det lÃ¥ter bra. Ã… andra sidan, pengarna mÃ¥ste ju in, vi har hus och det kostar…
Den vanliga hopplösa jobb+barn-ekvationen. Men samtidigt, du verkar inte tro på hemmafrulösningen heller?
– Det skulle vara en bra lösning om det var sÃ¥ att i varannan familj var pappan hemma, i varannan mamman. Men sÃ¥ är det ju inte.
Hur är det med jämställdheten hos er, har ni delat på föräldraledigheten?
– Ja, rakt av. Det är självklart i vÃ¥r bekantskapskrets, fast det är ju för att den är ganska homogen. Men det gör all skillnad i världen. Jag hör ibland mammor som snackar om det där, säger typ ”han tror han ska fÃ¥ vara hemma men det ska han minsann inte få”. MÃ¥nga killar säger ju ocksÃ¥ ”hon gick inte med pÃ¥ det”. Men det är väl inte hennes beslut! Fast jag förstÃ¥r att det är läskigt att verkligen ställa krav, som kille. Själv hade jag aldrig bytt blöja pÃ¥ ett barn innan jag fick Alice.
Om man läser din bok låter det som att hur jobbigt det än är, så funkar det ändå mellan dig och Tomas. Ni låter det inte gå ut över relationen. Är det så?
– Jag tror att vi kompletterar varandra bra. Jag är mentalt bökig, hormonell, labil, medan han är lugn och trygg. NÃ¥gonstans fungerar det ihop. Sedan har jag säkert nÃ¥gon bra egenskap, som jag inte kan se. Han är the doer, medan jag är mer skeptisk. Han frÃ¥gar ”ska vi inte bygga en altan?” och sÃ¥ är jag helt skeptisk men sÃ¥ blir det ändÃ¥ en altan till sist.
Men är det verkligen möjligt att Tomas var så perfekt som han framstår i boken?
– Ja, just de där sex mÃ¥naderna när det var som värst gjorde Tomas inget fel. Jag ringde ju till honom pÃ¥ jobbet varje gÃ¥ng det blev övermänskligt jobbigt. DÃ¥ ringde han till min mamma och sa att ”nu bryter Annika ihop”. Det är en sÃ¥n där grej som jag ocksÃ¥ frÃ¥gar mig i efterhand, varför vad jag inte mamma om hjälp?
Vad är ert lyckade förhållande-recept?
– När vi träffades 1998, kom vi frÃ¥n förhÃ¥llanden som kanske inte direkt var Oscarsnominerade. SÃ¥ vi bestämde frÃ¥n början att vi inte skulle spela nÃ¥got spel. Kunna säga rakt ut: ”Jag vet att jag gör andra fel, men kan inte du ta tag i det här problemet.” Sedan är jag sur oftare, men han kan ta det. Fast vi pratar mycket, överlag. I kväll till exempel, dÃ¥ ska vi göra en mysig middag som vi äter när barnen somnat, öppna en flaska vin och prata. Det är som en egen aktivitet. Det var en period där mitt i helvetet när vi inte orkade prata med varandra. Till slut orkar man inte det, inte prata, inte förklara sig. DÃ¥ var det illa. Men jag tror att vi ställer upp sÃ¥ mycket pÃ¥ varandra att det kan bli kvävande. Vi är sÃ¥ mÃ¥na om varann sÃ¥ ingen slappnar av till sist. Nu gÃ¥r jag pÃ¥ yoga en kväll i veckan, det är ett lyft, att vara fÃ¥ gÃ¥ ifrÃ¥n en kväll.

/ruta/
Fakta
ANNIKA LANTZ
Ã…lder: 38
Familj: Maken Tomas Granryd (som också arbetar med radio), 34, dottern Alice, 4, sonen Teodor, 1,5.
Bor: I villa utanför Stockholm.
Gör: Programledare för ”Lantz i P3” på Sveriges Radio, en av paneldeltagarna i Parlamentet på TV4.
Aktuell med: Boken ”9 ½ månad”, som ges ut på Normal förlag, en dagbok från Annikas sista graviditetsveckor och mammaledighet med Teodor.

Annikas 3 tips för ett bra förhållande
1. Säg som det är.
2. Ge varandra en kväll i veckan var, en kan ha tisdag, en torsdag kväll, då man får göra vad man vill, gå på en kurs eller gå ut. Den andra tar fullt ansvar för barnen.
3. Skratta mycket ihop.
Pest eller kolera
Annika Lantz har gett ut boken ”Pest eller kolera” ihop med Kjell Eriksson och Ola Karlsson på Bokförlaget DN, en övningsbok i att göra val. Därför, Annika, varsågod:
1. Vad föredrar du, att alltid gå på restaurang med dina barn (som alltid är i nuvarande ålder) eller att aldrig mer gå på restaurang över huvud taget?
РAldrig mer g̴ p̴ restaurang.
2. Vad väljer du av att aldrig mer få synas i tv mot att alltid bara få synas i ”resa med barn”-reportage i ”Packat och klart” på SVT (ett program som Annika inte uppskattar speciellt mycket)?
РAldrig mer f̴ synas i tv.
3. Att aldrig mer få åka till Barkarby outlet eller att ???? (pappret är kvar på redaktionen)
РAtt aldrig mer f̴ ̴ka till Barkarby.
En vardag i Annika Lantz mammaliv
5.30 Går upp. Försöker smyga så jag inte väcker någon.
6.10 Tar tunnelbanan till jobbet.
6.50 PÃ¥ jobbet.
8.00 Alice ringer och säger hej (fast det kanske hon kommer sluta med nu när Tomas inte är pappaledig längre och de måste iväg).
11.00–13.00 Sänder ”Lantz i P3”.
13.00 Lunch och diskussion om morgondagens sändning.
14.30 Går jag, oavsett om vi är mitt i en diskussion eller inte. I så fall får jag ta resten via mobilen. På tunnelbanan hemåt pratar jag nästan alltid i mobilen, exempelvis svarar jag på någon löjlig enkätfråga från Aftonbladet.
15.00 Hämtar på dagis. Fast telefonen brukar alltid ringa precis när jag kommit fram.
15.30 Eftersom vi inte planerar maten så måste jag ofta handla mat. Vi ska ta tag i det där med veckomatsedel. Annars går vi till parken, jag har en kompis som har barn på samma dagis så vi går tillsammans.
16.30–17.00 Hemma igen, lagar mat, vi äter.
18.00 Bolibompa för barnen. Själv skurar jag golvet och plockar undan i köket. Tomas kommer hem.
19.00 Börjar lägga barnen. De får bada varje kväll, för det är så mysigt.
19.50 Barnen somnar. Vi har precis börjat natta båda samtidigt, i samma rum. Tanken är att en av oss ska natta båda, varannan kväll. Nu är det mer varannan unge, varje kväll.
20.00 Vi tittar på tv. Jag måste ju se något av nyhetsprogrammen, men vi har pratat om att försöka hitta på något annat. Jag tänkte mig en ”skaparkväll” i veckan, när jag måste läsa bok, lyssna på musik, göra collage, vad som helst utom att glo på tv. Då tror jag man mår lite bättre.
21.00 Vi går och lägger oss. Kanske kan man börja lägga sig 22 snart, men än så länge har vi mycket sömn att ta igen.

Av: Ana Udovic