– Artikel till mama nummer 9, september 2006

Lämna, jobba, hämta, handla, lägga… puh! Kanske orkar vi inte längre. Kanske är det dags för en time out. Hemmamamman är tillbaka.

av Ana Udovic

Några av oss studsar tillbaka till jobbet tre veckor efter förlossning. Några av oss masar oss sakta dit när föräldrapengen tagit slut. Så finns det några av oss, som inte ens försöker lägga det stora livspusslet jobb+karriär+dagis+vabb+vem-ska-handla-idag. Som helt enkelt tar time out från arbetslivet. Och stannar hemma, länge. Tills barnen har blivit några år gamla och är redo för världen.

Är det en trend? Ja, kanske. Det är åtminstone en dröm. Vi avundas time out-mammor som Gwyneth Paltrow, Louise Boije af Gennäs och Phoebe Philo, kreativ chef för Chloé. I mamas webbundersökning, baserad på mellan 800 och 1 000 personer, svarade 59 procent att de skulle vilja ta time out i karriären för att vara med barnen (42 procent ville inte ta time out). 45 procent vill arbeta mindre än de gör i dag (47 procent var nöjda), 57 procent hade stannat hemma om ekonomi funnits (mot 43 procent som inte hade gjort det).

– Min dotter var mer fäst vid sin nanny än vid mig, säger Lisa Kilby, tidigare vice vd för JP Morgan i USA, till amerikanska Harper’s Bazaar.

Hon kunde jobbat på, hon kunde ha blivit vd. Men då hade hon inte lärt känna sitt barn. Lisa Kilby stod inte ut och hoppade av sitt 60-timmar-i-veckan-jobb när dottern var ett.

Högpresterande, framgångsrika karriärkvinnor med attraktiva jobb som blir hemmamammor är en växande trend, menar Harper’s Bazaar. Kvinnor som hade ”allt”, utom en nära kontakt med sitt barn, säger upp sig, och plötsligt blir det chic att stå med förkläde och baka bullar.

Och kanske måste vi fråga oss: Vad är det för liv vi lever egentligen? Har trycket blivit för hårt? När dagarna består av konstant stress, nervösa samtal till chefen för att vi blir sena till morgonmötet, livsfarliga gatlopp genom stan för att hämta på dagis i tid, rödögda nätter framför datorn för att hinna ikapp, konferensdagar när vi sitter och gråter inombords för att vi inte hinner hem innan barnen somnat, helger fyllda med städ, tvätt och storhandling.

Författaren och forskaren Nina Björk har ju vittnat om den hemska känslan i magen när hon lämnar sin vilt protesterande tvååring på dagis. En time out-mamma slipper den känslan, kan låta barnen gå två timmar på dagis eller inte alls. Magen lugn som en filbunke.

Samtidigt – det är något här som fattas. Hemmapappan. Finns han? Skulle han kunna ta time out och stanna hemma i tre, fyra, tio år, med barnen? Nja, det är väl inte lika säkert om vi ser till statistiken (fast undantag finns förstås). Pappor klarar knappt att ta ut sina obligatoriska två månaders föräldraledighet. ”Vi behöver pengarna!” är mantrat. Och det förstås, ska den ena ta en lång time out måste den andra bidra med kosingen.

Riskerna med time outen är att vi cementerar könsroller stenhårt, roller som kan forma livet för åratal, decennier efter. Han jobbar och gör karriär, hon halkar efter. Hans pensionspoäng växer, hennes finns inte. Och kärleken då? En man och en kvinna lever tillsammans, men i olika världar, han träffar massor av vuxna hela dagen, hon träffar barnen och andra mammor. I värsta fall spricker det – och kvar står en fattig kvinna med fullt ansvar för barnen.

Å andra sidan. Så behöver det inte bli. Dessutom, oavsett vad som händer, kanske det är värt det. Och vem säger att vår nästa statsminister inte kan vara en harmonisk, lycklig, före detta time out-mamma?

Faktaruta:
3 vägar till en skönare time out

1. Se till att du får en ”lön” av din partner, alternativt spara medan du fortfarande jobbar, så du har pengar att lägga undan till pension eller krispengar – OM något oväntat skulle hända.

2. Var stolt! Alla kan inte göra samma sak. Det här är din grej, stå för den, så kommer även de karriärfixerade i din omgivning att acceptera det.

3. Hitta time out-kompisar. Bra att ha lite vuxenstimulans, och barnen kan leka samtidigt, två flugor i en smäll!
LENA COTTON

Ã…lder: 35

Familj: Maken James, 33, barnen Yona, 4, och Ebba, 3, Oskar, 3 månader.

Bor: I Kairo, Egypten

Gör: Hemma med barnen

”När jag var gravid med mitt första barn jobbade jag på Iconmedialab i London. Men så kom it-kraschen, och då hade vi redan börjat prata om att James kunde söka utlandstjänster. Så fick vi klartecken att vi kunde åka till Trinidad. Jag blev glad över James tjänst och såg det som en chans att få vara med Yona. I början var jag jättenojig över att ge upp jobbet, kände mig värdelös och stressad över ekonomin. Till slut sa jag till mig själv att jag måste sluta tänka så: ’Ska du ägna hela småbarnstiden åt att oroa dig kan du lika bra se till att ha kul och njuta av det i stället.’ I Trinidad hamnade jag i ett socialt sammanhang där det fanns andra fruar som följt med sin man. Det är normalt att inte jobba. Jag kan märka på kompisar i Sverige att de ständigt måste pussla för att få ihop det, man bråkar om vem som ska hämta, lämna, vem som ska vara hemma och vabba när barnen är sjuka och sådant. Det slipper vi, och med den här modellen finns mer tid över till James och mitt förhållande. Och jag har så roligt med barnen, jag känner dem väldigt väl. Men omställningen har varit stor, större än att få det första barnet, tycker jag. Och när bägge tjejerna gick på dagis till klockan 13 varje dag blev jag rastlös och kände att jag inte hade någon funktion. Så kom jag på att jag ville ha ett barn till. När Oskar blir två kommer säkert den där rastlösheten att smyga sig på igen. Visst kan jag känna lite oro för att ge mig in i arbetslivet igen, men samtidigt har jag en bra grundutbildning och kan många språk. Jag kanske aldrig kommer att bli vd, men jobb hittar jag nog. Jag har inte blivit dum av att vara hemma, man jobbar ju hela tiden som projektledare så att allt ska flyta.”

CAROLINE KOSTYAL

Ã…lder: 35

Familj: Maken Adam, 35, barnen Ludvig, 6, Victoria, 4, Jacob, 3, Catharina, 1.

Bor: På Lidingö

Gör: Hemma med barnen

”Jag arbetade på en advokatbyrå i London, och var verkligen i ekorrhjulet. Men jag kände redan innan jag fick barn att jag inte kunde leva så. Jobbet tog all min energi, man måste vara så duktig och ambitiös, alltid tillgänglig. När jag gifte mig och blev gravid insåg jag på en gång att jag inte skulle klara det, varken fysiskt eller psykiskt. Så jag sa upp mig och vi flyttade hem till Sverige. Jag har varit hemma sedan år 2000 och är hemma fortfarande, räknar med att vara hemma 2-3 år till. Vi har varit lyckligt lottade med bra ekonomi, min man arbetar inom finansvärlden och har bra lön, och jag har besparingar. Barnen har gått på dagis från 2 års ålder, fast jag har försökt hämta dem tidigt. Vi har barn så tätt, så jag har alltid varit hemma med någon liten. Jag är en sådan person som många trodde skulle göra karriär, så jag får ofta frågor. Men jag har slutat skämmas för att jag är hemma, och förklarar i stället att det här är min grej, då brukar folk acceptera det lättare. Men det kan kännas jättejobbigt att jag ska in i arbetslivet igen. Jag funderar på att omskola mig till lärare, göra något helt annat. Vad gäller arbetsfördelningen hemma så blir det så att jag sköter allt, privatekonomi, handling, och så vidare. Min man har det bra, och ibland blir jag sur, när det är jobbiga vakennätter och så. Men det funkar ändå för oss. Vi lever traditionellt, vi har valt att ha det så, han ställer ändå upp och kör barnen till skolan, och lär sig mer och mer. Det är ju upp till mig att delegera också, försöka släppa och inte ha kontroll över allting, och acceptera att han gör på sitt sätt när han klär barnen eller lagar mat. Men jag är nöjd, detta är det liv jag valt, det är viktigt för mig att vara med barnen och de är jättetrygga.”