Ana Udovic

”Av minerna pÃ¥ sköterskor och doktorer pÃ¥ akuten kunde vi se att vi kom in i sista sekunden. Hade vi väntat ytterligare nÃ¥gra timmar hade vÃ¥r dotter i bästa fall kunnat fÃ¥ en obotlig hjärnskada pÃ¥ grund av uttorkningen. Vad som hänt i värsta fall vill jag inte ens tänka pÃ¥.” – Carinas berättelse pÃ¥ www.nappflaskan.com.

I Sverige kan vi skryta med god uppslutning kring amningen. Hela 90 procent av alla nyblivna mammor ammar sina barn när de är nyfödda. En stor andel mammor fortsätter sedan amma, länge, om man jämför med andra länder i västvärlden. 70 procent av alla kvinnor ammar fortfarande när barnen är sex månader gamla. Amning är bra, eftersom bröstmjölk innehåller nästan all näring ett spädbarn behöver (utom A och D-vitaminer), det skyddar mot infektioner och dessutom ger amningen den hudkontakt och närhet som små spädbarn behöver.

Ändå är det något som inte riktigt fungerar med amningen i vårt land. Det visar inte minst Carinas berättelse här ovan. Orsaken till att Carinas dotter var på väg att få en hjärnskada var nämligen amningen. Att Carinas dotter måste ammas. Men det krånglade, bebisen sög bara korta stunder och mjölken rann inte till. Trots att Carina fick höra att alla kan amma. Att det bara var att vänta lite till. För Carinas dotters del höll det på att sluta illa. Och Carina är inte ensam. Många kvinnor i Sverige får problem med amningen. Exakt hur många finns ingen statistik på, men enligt Stockholms läns landsting drabbades 27-30 procent av alla ammande kvinnor i Stockholms län av någon form av komplikation i brösten – såriga bröstvårtor, mjölkstockning eller svampinfektioner.
– Det har kommit kvinnor till mig med bröstvÃ¥rtor som nästan lossnat, säger Elisabeth Hjärtmyr, barnmorska pÃ¥ BB Stockholm och Barnmorskorna Gamla stan, specialiserad pÃ¥ amning (internationellt certifierad amningskonsult).
– Det är fruktansvärt att möta de här kvinnorna, som mÃ¥r sÃ¥ dÃ¥ligt, som säger att de mÃ¥ste fortsätta amma, för barnets skull, för dess överlevnad. Ofta är familjen helt i kaos, ingen har sovit, ingen har ätit pÃ¥ dagar, allt är helt uppochner-vänt. Ofta är det ingen som har stannat upp och frÃ¥gat dem hur de mÃ¥r, eller verkligen sett till att lyssna pÃ¥ svaret. Där kan jag tycka att det finns brister ibland, hos vÃ¥rdpersonalen. De ser bara till det de lärt sig, kör som ett eget race, och dÃ¥ hamnar familjen i kläm, säger Elisabeth Hjärtmyr.
De som kommer till henne för rådgivning om amning, kommer ofta när det är lite för sent i processen, när det blivit för stort.
– Senast i dag sa en mamma till mig att amningen var tjugo gÃ¥nger värre än förlossningen, att hon bara grÃ¥ter när hon tänker pÃ¥ det. Det finns förlossningsrädsla men det finns amningsrädsla ocksÃ¥, särskilt hos de mammor som inte klarade amningen med första barnet och är gravida igen. De behöver bli bemötta i sin rädsla, säger Elisabeth Hjärtmyr.

Så här beskriver Karin Algvik, 38, mamma till Viggo, 3,5, och Leia, 6 månader, sina amningserfarenheter:
”När vÃ¥rt första barn, Viggo, föddes 2003 blev ingenting som vi hade hoppats. Efter 58 timmars förlossning visade det sig att Viggo drabbats av blodförgiftning och han fördes till neonatalintensiven. Detta var pÃ¥ KS. Jag fick dela rum med nya mammor varje dag och pappan, Ola, fick Ã¥ka hem. Inte den bästa situationen för mjölkproduktion… Viggo var för svag för att suga och jag uppmanades att pumpa och satt fjättrad vid en elektrisk pump. Barnmorskorna kom in och drog och slet i mina bröst och kunde inte förstÃ¥ varför det inte kom nÃ¥t. Hela tiden fick jag höra: ’Nu när han är sÃ¥ dÃ¥lig mÃ¥ste han fÃ¥ modersmjölk. Det är jätteviktigt!’ Och där satt jag. Ensam med hormonerna i en enda röra och fattade inte vad som hände. Jag är helt säker pÃ¥ att det var detta som gjorde att det mig lÃ¥ng tid att knyta an till Viggo. Hade jag bara fÃ¥tt sitta hos honom och försöka förstÃ¥ att jag var hans mamma och om nÃ¥gon bara hade sagt att han skulle överleva även om han fick sondmatas med nÃ¥gon annans mjölk, sÃ¥ hade jag nog vÃ¥gat tro att det skulle gÃ¥ vägen. Nu satt jag bunden vid pumpjäveln och fick gÃ¥ng pÃ¥ gÃ¥ng bekräftat att jag nog var en rätt sÃ¥ dÃ¥lig mamma ändÃ¥. Efter tio dagar fick vi Ã¥ka hem med Viggo. Dödströtta och livrädda skulle vi nu sköta medicinering och övrig skötsel själva. Pumpjäveln skickade de med oss. Eftersom jag inte lyckats fÃ¥ fram mer än ett par ml fick Viggo ersättning som vi fick ge med kopp för att sugreflexen inte skulle ta skada. Det var svÃ¥rt och tog oerhört lÃ¥ng tid. Vi turades om att sitta med Viggo pÃ¥ en kudde och hälla och torka och hälla och torka… Jag bara grät, Viggo gick inte upp i vikt. Allt var kaos! Efter tvÃ¥ veckor gav vi upp och prövade med nappflaska. Han tog den direkt! Ã…t och somnade! Vi hade hittat en lösning. Trodde vi. Men nu blev det fart pÃ¥ barnmorskorna! De ville att jag skulle dricka speciella teer, använda hormonspray och pumpa, pumpa, pumpa. Ingenting fungerade och vi gav upp. Viggo gick upp i vikt och mÃ¥dde ganska bra. Men pÃ¥ BVC fick jag höra av en annan mamma i väntrummet att: ’Fy, vad hÃ¥rt det ser ut när han mÃ¥ste äta med flaska. Varför ammar du inte?’ När jag gick till amningsrummet pÃ¥ Solna Centrum med en liten unge som mÃ¥ste ha lugn och ro för att äta sa man: ’Ursäkta men det här är faktiskt ett AMNINGSRUM.’ Och jag bara tog emot! Och grät. Helt övertygad om att jag var den sämsta mamman i världen. Under den här tiden vÃ¥gade jag knappt gÃ¥ ut med Viggo. Tänk om han skulle bli hungrig och jag blev tvungen att ta fram nappflaskan… SÃ¥ länge man kämpar pÃ¥ med amningen finns all upptänklig hjälp att fÃ¥; det finns en speciell amningsmottagning pÃ¥ BB och amningshjälpen kan man ringa till dygnet runt. Men när du är flaskförälder är du helt ensam. Helt plötsligt ska du förlita dig pÃ¥ personalen pÃ¥ ICA! Ingen pÃ¥ BVC visste ett dugg om ersättning, hur mycket man skulle ge och vilken sort. Vi fick kämpa oss fram till en lösning och den som fick betala priset för det var ju Viggo. VARFÖR finns det ingen information om flaskmatning?! För sex mÃ¥nader sedan kom sÃ¥ lillasyster Leia och hon var frisk, tjock och glad. Och har sÃ¥ förblivit. Men Ã¥terigen strulade amningen. Jag hade inte tillräckligt med mjölk och Leia sög och sög dygnet runt de första dagarna. Systrarna pÃ¥ BB sa att jag bara skulle amma mer sÃ¥ skulle det lösa sig och jag försökte nog kompensera allt som hänt med Viggo genom att göra som de sa. Resultatet blev sÃ¥riga bröstvÃ¥rtor som blödde och varade och gjorde helvetiskt ont. Men vi Ã¥kte hem frÃ¥n BB och jag kämpade pÃ¥. Eftersom det gjorde sÃ¥ ont spände jag mig ju förstÃ¥s när Leia skulle äta och hon fick inte ut mjölken. AlltsÃ¥ kom mjölkstockningen som ett brev pÃ¥ posten. 40 graders feber, frossa, yrsel. Ola fick ringa till BB där de sa att jag skulle fortsätta att amma och amma… Vid det här laget var jag helt borta. NÃ¥gonting var väldigt fel och jag togs akut in pÃ¥ sjukhus igen. SÃ¥ren hade ’gÃ¥tt inÃ¥t’ och en infektion hade uppstÃ¥tt i hela min kropp. Jag fick antibiotika och Ã¥kte hem. Det blev inte bättre och vid det här laget hade jag haft över 40 graders feber i 10 dagar. Jag minns att jag bara hasade mig upp mot väggen och sÃ¥ fick Ola staga upp Leia med kuddar och täcken och se till att hon fick i sig lite mat. Till slut var brösten sÃ¥ trasiga att vävnaden började tränga ut. PÃ¥ sjukhuset sa de att det inte var nÃ¥gon fara bara jag fortsatte amma men det gick bara inte. PÃ¥ natten den tionde dagen kände jag att nu dör jag snart och det blev kvinnoakuten igen. Antibiotikan hade inte tagit och infektionen spred sig. Det visade sig att min känsla var rätt. Jag hade inte klarat mig om de inte hade fÃ¥tt stopp pÃ¥ infektionen den kvällen. Jag fick ny medicin som tog skruv direkt och livet Ã¥tervände. Efter Viggo var vi ju experter pÃ¥ ersättning och flaskmatning sÃ¥ Ola Ã¥kte iväg till ICA och sedan dess har allt funkat perfekt. Tack vare erfarenheten med Viggo visste jag hur jag skulle tackla BVC mfl. Visst försökte alla övertala mig att börja amma igen när infektionen var borta men jag hade laddat med alla upptänkliga argument som faktiskt respekterades. Jag tycker att det finns goda skäl att tala om amningsfascism.”

Frågan är – hur kunde det bli så här?

För att hitta svaret på den frågan måste vi bege oss långt tillbaka i tiden, till Sverige i början på 1970-talet. Myndigheterna slog larm efter att ha upptäckt att svenska bebisar ammades mindre än någonsin. 1972 var det bara 5,7 procent av alla sexmånadersbebisar som fick endast bröstmjölk (att jämföra med dagens 30 procent). På sjukhusen rådda strikta regler för amning. Var fjärde timme fick de nyfödda bebisarna äta. De vägdes före och efter varje måltid, och fick ersättning om man ansåg att de inte gått upp tillräckligt. I många fall skildes mamman och barnet åt, så barnet fick inte ligga hos mamman. Det fanns en uppfattning att bebisen kunde bli ”bortskämt” om den fick äta hur mycket den ville. I dag vet man hur tokigt detta var, att det snarare förstörde mammans förmåga att amma barnet, eftersom barnet inte sällan måste suga väldigt intensivt innan mjölken ens rinner till, och att nappflaskan kan hindra barnet från att vilja amma. I flaskan rinner mjölken enklare till och strömmen är mer jämn än i ett bröst.

Strax efter att man konstaterat katastrofalt låg amning i Sverige, kom otäcka historier om hur barnmatsindustrin förde aggressiv marknadsföring i u-länder. Med resultatet att bebisar som annars ammats, fick ersättning utspädd i vatten som inte var tillräckligt rent. Spädbarnen drabbades av diarréer och uttorkning, ibland med dödlig utgång.

På två fronter fördes alltså kampanjer för att få fler att amma sina barn. WHO och UNICEF kämpade för att slå undan fötterna på barnmatsindustrin. 1981 kom en internationell kod mot reklam för bröstmjölksersättning som alla FN:s medlemsstater uppmanades att följa. I Sverige startades Amningshjälpen 1973, som arbetade för att sprida kunskap om amning, och tillsammans med barnläkare lyckades man påverka regeringen så att utredningar gjordes av Socialstyrelsen. Under hela 1980-talet forskades det mycket om amning, och med medicinsk bevisning för att amning var bra för bebisarna, gick det lätt att övertala mammor att amma mer. Amningen ökade. Men fortfarande var man inte helt nöjd. Det skulle ammas ännu mer. I början av 1990-talet skrevs den så kallade Innocenti-deklarationen som skulle främja och skydda amningen.
– När den skrevs gick diskussionen att om vi som finns i i-länderna ammade, skulle även de i u-länderna börja amma mer. De har oss som förebild, säger Marianne Bergström, vÃ¥rdutvecklare som arbetar med att samla in statistik för amning i Sverige.
I kölvattnet kom förslaget om att utse Amningsvänliga sjukhus, en utmärkelse de sjukhus fick som uppfyllde de tio amningsvänliga stegen (se här bredvid). Ett av stegen var just att inte ge ersättning till nyfödda bebisar, ”om det inte är medicinskt indikerat”. Dessutom talar man om vikten av att informera om amningens fördelar. År 1996 kunde man stoltsera med att alla svenska sjukhus var utnämnda till amningsvänliga sådana. Och det är här någonstans som vi börjar se förklaringen till varför kvinnor hamnar i situationer som Katrineholmsbon Lotte Abrahamson, 36, mamma till Max, 7, och Oscar, 2, beskriver:
”Det började redan på BB. Max sög inte rätt, han la tungan uppåt, mot gommen. De kom in hela tiden och ryckte i mina bröst, kändes det som. Sedan, när jag åkt hem, gick han ner i vikt och blev helt slö av näringsbrist. Jag blev dessutom inlagd under ett dygn med dropp, då försökte de också få amningen att funka, men alla på sjukhuset sa olika saker och amningen kom aldrig igång. När jag kom hem igen, skedmatade jag Max i fyra veckor, för att inte förstöra sugreflexen. Jag var mer eller mindre förstörd. Det tog en timme varje gång jag matade honom innan han blev mätt. Jag hittade heller ingen information om alternativ. De där fyra veckorna är som ett stort svart hål. Till sist sa min man att så här kan du inte fortsätta, då insåg jag att jag måste gå över till flaska. Då började både han och jag må bra igen. Fast jag smög länge med det, när jag skulle till BVC såg jag till att ge honom mat innan så jag skulle slippa ta fram flaskan när vi var där. Andra gången jag skulle få barn, skrev jag både en förlossningsplan och en amningsplan och lämnade till personalen. Då blev jag betydligt bättre bemött av personalen på BB. Jag försökte amma andra barnet också men jag hade inte mjölk så att det räckte. Men den gången fick jag inte samma problem med anknytningen som med Max, även om jag förstås kände besvikelse och skuld, som att jag var en dålig mamma för att jag inte kunde amma. Men jag tycker ändå att BVC har varit mer förstående. Däremot kan man möta en konstig attityd från andra mammor. Jag startade Nappflaskan.com 1999 ihop med Åsa Brandt, som jag kom i kontakt med via forum på nätet. Vi har hållit på med Nappflaskan ideellt sedan dess. I början var det många som fått barn för 10-20 år sedan, som kontaktade oss och var så glada för att man äntligen började prata om amningsproblem. Men vi är absolut inga amningsmotståndare, utan har en bra relation med Amningshjälpen, till exempel. Men jag har märkt på dem vi har kontakt med och på egna erfarenheter, att det är mycket mer hysteriskt med amningen på sjukhusen i storstadsregionerna än i mindre städer. Jag tycker ofta att det är andra mammor som hoppar på dem som flaskmatar. Vi får brev från folk som blivit påhoppade av främlingar på stan, som säger att de är dåliga eller lata mammor för att de ger bebisen mat på flaska. Fast det egentligen är mycket mer jobb att värma den där flaskan!”

Ambitionen att öka amningen i landet har nått barnmorskorna dels på jobbet, genom projekt ”Amningsvänliga sjukhus”, dels i deras utbildning. I en av böckerna som ingår i studentlitteraturen står det: ”Modern får aldrig bibringas den uppfattningen att flaskuppfödning är jämförbart med amning, eller att det är riskfritt.” (Vägen till lyckad amning, Royal College of Midwives.) Samtidigt skriver man att det gäller att balansera rätt och inte ge information på ett sätt ”som kan ge upphov till skuldkänslor hos kvinnorna”. Å ena sidan ska alltså mamman få veta att det finns en massa risker med flaska, och att det aldrig går att jämföra med den fantastiska amningen. Å andra sidan ska de inte behöva ha skuldkänslor för att de flaskmatar sina barn. Och så fortsätter det, överallt talas det om amningens överlägsenhet, om att ”amningsproblem inte ska lösas genom flaskuppfödning, utan genom kunnig, entusiastisk och välvillig hjälp”. I Folkhälsoinstitutets skrift tror man att kvinnors eventuella dåliga självförtroende vad gäller amning (eftersom ”alla kan amma”, ligger alltså hindren i det psykologiska) beror på dagens moderna kvinno- och föräldraskapsideal, med objektifieringen av kvinnans kropp och reklambilder av familjer där barn aldrig gnäller – allt det har lett till att kvinnor har ”tappat tron på sin egen kropps förmåga att kunna ge barnet näring, det vill säga tron på sin förmåga att vara mödrar i ordets ursprungliga innebörd” (”Amning idag”, Folkhälsoinstitutet). Att vara moder är alltså att amma. Att vara fader är lite mer luddigt, för att inte säga direkt osynligt i amningslitteraturen. Det som nämns om pappan är dels att han ska stötta sin kvinna i amningen. Men det finns en gräns: ”Viktigt är att pappan tar ut sin del av föräldraledigheten, men att detta sker på ett sådant sätt att det ej har en negativ inverkan på mammans möjligheter att fortsätta amningen” (”Amningsvänliga sjukhus”, SOU).
Men hur är det då för mammorna själva? Vad vill de? Jo, alla undersökningar visar att nästan alla kvinnor vill amma. Det är bara ett par procent som redan från början bestämt sig för att inte amma. Ett beslut som bör respekteras, upprepas det gång på gång i litteraturen.
– Med all respekt för dem som väljer att inte amma – de flesta vill ändÃ¥ amma. Och det finns inget skäl att slÃ¥ sig till ro för att vi ligger högt i amningsfrekvens. Det är fortfarande viktigt att arbeta för amning, säger Marit Olanders, som är redaktör för Amningsnytt, Amningshjälpens tidning.
Hon tycker att man för sällan ser till den strukturella nivån, beslutsfattare och vården. Kvinnor som tvingats avbryta amningen gör ofta det för att de inte fått stöd, råden har inte varit enhetliga och ibland har de varit rent felaktiga.
– FÃ¥r mamman höra att hon inte kan amma pÃ¥ grund av att nÃ¥got är fel pÃ¥ henne, pÃ¥ brösten, pÃ¥ barnet eller pÃ¥ mjölken, gÃ¥r det i mÃ¥nga fall tillbaka pÃ¥ rena myter, säger Marit Olanders.
Hon förstår att mamman känner skuld, men tycker att hon egentligen borde känna ilska, över att ha blivit felbehandlad.
Amningshjälpen får cirka 10 000 förfrågningar per telefon, av kvinnor som vill ha råd kring amning. Marit Olanders poängterar att föreningens policy är att det är den enskilda mammans beslut att bestämma om hon vill eller inte vill amma.
En av dem som verkligen ville amma är Cecilia Williams, 31, mamma till Alma, 3, bor i Nykvarn:
”Fem veckor efter att min dotter fötts hade hon fortfarande inte nÃ¥tt upp till sin födelsevikt. Jag hade inte tillräckligt med mjölk! Till och med pÃ¥ BB sa de att hon mÃ¥ste fÃ¥ ersättning. Men när jag ringde Amningshjälpen sa de att det handlade om att jag inte kunde se mitt barn ledset, men att jag mÃ¥ste tänka pÃ¥ barnets bästa och inte ge henne ersättning efter amningen. Det var innan hon ens nÃ¥tt upp till födelsevikten! Jag trodde att bröstmjölksersättning förstörde barn. Det enda jag fick höra med amningen var att ’alla kan mamma’. Vad gäller alla andra saker med bebisar säger de ’alla är olika’, men tydligen är alla exakt lika vad gäller amning. Jag försökte helamma i fyra mÃ¥nader, gav henne bara lite ersättning för att inte ’förstöra amningen’. SÃ¥ det dröjde tills hon var fyra mÃ¥nader innan hon fick äta sig mätt. Jag förstÃ¥r inte att de fÃ¥r säga saker som att alla kan amma, allt handlar om vilja, att ha rätt inställning, att tro pÃ¥ sig själv. Det är ju lögn! De ljuger dessutom om att det är sÃ¥ bra för hälsan. Min dotter är hur frisk som helst. Och tänk i sÃ¥ fall, alla som föddes 1973 när det var lägst amningsfrekvens nÃ¥gonsin, hela den generationen borde ju vara sjuk dÃ¥ i sÃ¥ fall. SÃ¥ är det ju inte. Jag förstÃ¥r inte varför socialstyrelsen fÃ¥r gÃ¥ ut med felaktig information att amning hjälper mot allergier och astma. Skulle man göra det med nÃ¥got annat, hitta pÃ¥ och ge rÃ¥d för hur man undviker cancer utan att ha det belagt? Jag knäcktes totalt under den här perioden. Första veckan ammade jag 20 timmar om dygnet, dÃ¥ fick hon ingen ersättning. När jag började ge ersättning gick jag inte ur huset pÃ¥ fyra mÃ¥nader, för jag skämdes sÃ¥ mycket över det. När hon började sova pÃ¥ nätterna ställde jag klockan pÃ¥ natten för att pumpa dygnet runt, för att stimulera mjölkproduktionen. Men när min dotter var ett Ã¥r fick jag kontakt med en av Sveriges ledande amningsexperter. Hon sa att jag förmodligen hade för fÃ¥ mjölkkörtlar, eftersom jag gjort allt rätt, hon sög pÃ¥ bröstet, det gjorde inte ont, jag sökte hjälp tidigt. Jag försökte verkligen allt, ett tag tog jag till och med en medicin som cancerpatienter fÃ¥r mot illamÃ¥ende, som hade mjölkproduktion som biverkning, till och med 60-Ã¥riga gubbar kunde mjölk i bröstet. En annan möjlig biverkning var mentala problem… inte sÃ¥ bra om man ska ta hand om en bebis. Och visst, jag pushade själv, ville sÃ¥ gärna amma, men ändÃ¥, det vill man ju för att omgivningen propsar sÃ¥ hÃ¥rt pÃ¥ amning! När Alma var fyra mÃ¥nader slutade jag helt amma, och dÃ¥ tyckte jag att alla andra tisslade och tasslade runtomkring mig, jag mÃ¥dde jättedÃ¥ligt och skämdes. Sedan hade jag kanske ett ovanligt problem, men det finns ändÃ¥ nÃ¥gra procent som faktiskt inte kan amma, trots att de inte opererat sig eller har medicinska skäl, som helt enkelt inte producerar tillräckligt mycket mjölk. DÃ¥ sökte jag överallt efter information om det, men det fanns absolut ingenstans. Under den här tiden var jag deprimerad och extremt ängslig, av isoleringen och av rädslan för att hon skulle dö hela tiden, barn som inte ammas löper ju tydligen större risk för plötslig spädbarnsdöd, sÃ¥ jag hade andningslarm och kollade hela tiden. Först när jag började gÃ¥ ut och vara social igen blev allting lÃ¥ngsamt bättre. Jag förstÃ¥r inte att de kan fÃ¥ säga att amningen är livsviktig, och att alla kan amma. Allt ska vara sÃ¥ jävla naturligt och fint. Men de mÃ¥ste förstÃ¥ att mammorna blir helt knäckta och deprimerade, att de kanske inte klarar av att ta hand om sina barn ordentligt. Och hur bra blir det för bebisen, att vara hungrig hela tiden? FÃ¥r jag barn igen ska jag skaffa ett intyg frÃ¥n den där amningsexperten, och förbereda mig psykiskt för att klara av allt snack pÃ¥ BB. Jag ska inte ens försöka frÃ¥ga nÃ¥gon om rÃ¥d.”

Med tanke på den massiva informationskampanj som vården ger nyblivna mammor om amningens förträfflighet – finns det då inte en risk att alla mammor säger att de vill amma, trots att de innerst inne känner att priset är för högt för dem?
– Vi ger ju rÃ¥d per telefon, och det är alltid en nackdel jämfört med verkliga livet. Samtidigt, vi mÃ¥ste ju lita pÃ¥ att den vi pratar med vet vad hon vill. Vi försöker bolla tillbaka, frÃ¥gar henne hur hon vill ha det. DÃ¥ är svaret ofta ”jo, jag vill amma”. Men vi vill stötta mamman där hon är, vill inte övertala Ã¥t nÃ¥got hÃ¥ll. Det händer att vi rÃ¥der henne att ta flaska, säger Marit Olanders.
Men många kvinnor säger att de velat höra tidigare att nappflaskan är ett fullgott alternativ?
– Jag tror att mÃ¥nga av dem som hörs i debatten, som säger att nappflaskan fungerar precis lika bra som amning, eller att WHO-koden borde avskaffas (med förbud mot marknadsföring av bröstmjölksersättning), säger det för att rättfärdiga sitt eget beslut att inte amma. I processen har de blivit sÃ¥ aggressiva, Ã¥t andra hÃ¥llet.
Tror du inte att orsaken till att kvinnor uttrycker sig aggressivt eller är att de själva upplever att de blivit bemötta aggressivt av omgivningen när de bestämt sig för att sluta amma, med övertalningsförsök att inte ge upp?
– Jo, jag förstÃ¥r att mÃ¥nga upplever amningsrÃ¥den de fÃ¥r när det krÃ¥nglar som laddade. Och jag tror att det är pÃ¥ grund av att det enskilda samtalet och mötet med individen blivit försummat, som det blivit sÃ¥ här. Säger man att amning är bäst för barnet, stämmer det för befolkningen i stort. Men kanske inte för den enskilda mamman, säger Marit Olanders.
Marit Olanders tror på ett införande av en Amningsvänlig vårdkedja, där övergången från mödravård till BB och barnavårdscentralen blev mindre kaotisk med alla olika råd och bemötanden. Hon skulle också vilja att Amningsvänliga sjukhus återinfördes, med flera internationellt certifierade amningskonsulter.
Många av mammorna med krånglig amning frågar sig varför man inte får information om att amningen kan krångla redan i kontakten med mödravården, medan de fortfarande var gravida. Vissa mödravårdscentraler har informationsmöte när en barnmorska pratar om amning, men det råder en föreställning att gravida är så fixerade vid sin förlossning att det inte är lönt att prata om amning i det stadiet. Dessutom har forskare kommit fram till att en nybliven mammas nervositet gör att bröstens utdrivningsreflex inte fungerar som den ska. I skrifterna om amning resoneras det kring risken att kvinnans osäkerhet (”kommer jag att kunna amma?”) blir en självuppfyllande profetia, eftersom hon då blir nervös.
Emma Wallte, 31, mamma till Moa, 7, Stockholm, var en av de nyblivna mammor som inte hade haft en tanke på att amningen kunde bli komplicerad:
”Det var så självklart att man skulle kunna amma, ingen pratade om att man skulle kunna behöva hjälp med det. Jag var ganska ung också, bara 23 år. När Moa föddes var det dåligt med plats på BB, så i stället för Huddinge blev det Södertälje sjukhus. Jag fick sova i en sal med tre andra mammor, och Moas pappa fick åka hem efter bara några timmar. Moa sov de första två dagarna, samtidigt som jag inte kunde sova eftersom de andra mammorna bara snarkade och barnen skrek. Jag kunde inte vila, så jag tjatade mig till att få åka hem den andra dagen fast amningen inte kommit igång. Jag trodde det skulle komma av sig själv, helt naturligt. När vi kom hem kvicknade Moa till, och började skrika. Vi bara gick och vankade och visste inte vad vi skulle göra när hon grät. Hon skrek så mycket att hon inte överhuvudtaget ville greppa bröstvårtan. Jag förstod ju att hon behövde mat, så till sist åkte vi tillbaka till BB. Där fick hon ersättning eftersom blodsockret fallit så. Jag frågade dem om vi kunde få sån ersättning, då svarade de att den går att köpa på vilken Konsum som helst. Egentligen hade jag kunnat ge henne det direkt när hon kvicknade till! Så jag köpte den där ersättningen och koppmatande henne var fjärde timme och försökte amma däremellan. Men jag fick henne att ta bröstet – i fyra veckor kämpade jag men fick aldrig igång någon mjölk. Jag försökte pumpa ur, då blödde det, eftersom mina bröstvårtor var söndertrasade av pumpar och allt klämmande. När jag var hos amningshjälpen gjorde de ett test, la Moa på min mage – då skulle hon automatiskt söka sig till bröstet. Men det gjorde hon inte. Och koppmatningen funkade inte heller, eftersom hon fick kväljningar när jag hällde i henne samtidigt som hon skrek. Så jag köpte flaska ganska snabbt och började mata henne. Då frågade jag BVC om jag kunde sluta amma. De sa ’det är ditt beslut’, men de var inte positiva till det. Jag tänker att om det hade varit annorlunda, mindre kaotiskt på BB, om jag inte varit så utmattad och haft feber så kanske… men jag kände mig väldigt misslyckad för att jag inte kunde amma. Från att kännas som något naturligt blev det till det mest komplicerade man kunde föreställa sig. Det kändes som jag måste plåga mitt barn för att det var så viktigt att amma, BVC peppade mig och sa ’det kommer att gå bra’, men det gjorde ju inte det, Moa hade ju inte ens den där reflexen att söka sig till bröstet. Fast det är sju år sedan sitter det fortfarande kvar i mig, det där misslyckandet att inte ha ammat. Ibland tänker jag att jag borde skaffa ett barn till bara för att få revansch på amningen, det är helt galet… Ibland är jag så trött på att känna mig misslyckad att jag blir avigt inställd till amning över huvudtaget. Dessutom blir det ju faktiskt mer jämställt när man flaskmatar. Jag hör fortfarande människor som pratar om ersättning som om det vore gift, något skadligt. Det gör mig ledsen, och ökar på mina känslor av att misslyckas. Barn som inte ammar skulle bli allergiska – men Moa har ingen allergi. Jag hade också anknytningsproblem till Moa innan flaskan kom in i bilden, första månaden med Moa kändes det som att jag inte ville ha henne något mer, som om det här hade förstört mitt liv. När jag bestämde mig för att jag inte orkade mer, kunde jag slappna av och börja se henne, då sakta vaknade mina känslor och jag insåg att jag älskade henne. Och det är ju så, att när föräldrarna mår bra, mår barnen bra, och det är nästan ännu tydligare med bebisar.”

SOPHIE HÄR NEDAN ÄR ALLTSÅ KVINNAN PÅ FOTOT SOM FLASKMATAR SIN SON, 3 VECKOR!
Sophie Naess, 32, mamma till Malvina, 3, och en lillebror, 3 veckor, vittnar också om sjukvårdens undflyende förhållningssätt till bröstmjölksersättning:
”Jag har precis börjat ge min bebis ersättning, efter amningen. Det var för att jag märkte att min egen mjölk inte räckte. Jag hade samma problem med min dotter, hon bara skrek och sov inte ordentligt. Min mamma berättade att hon alltid fick dryga ut amningen med babysemp när vi var små. Jag funderade lite över det där, och tänkte – om inte min mamma hade berättat om babysemp, vem hade då sagt det? Jag trodde att min dotter skrek för att hon hade kolik. Men när jag gav henne ersättning började ett helt nytt liv, hon sov bättre på nätterna och skrek inte alls lika mycket. Samma sak har hänt med den här lilla pojken, så fort han fick flaska började han sova bättre. Jag tycker att de på min barnavårdscentral har varit bra, för när jag sa att jag tänkte börja med ersättning var det inga problem. Däremot har de aldrig på sjukhuset ens yttrat ett ord om att ersättning finns. Det är inte bra, tycker jag. Jag visste inte att det fanns ens, innan mamma sa något. Jag frågade min mamma lite om den här amningshetsen och hur det såg ut förr, och då berättade hon att hennes mamma gjorde något hopkok av havregryn och vatten som hon gav mammas lillasyster på 1940-talet. Så det fanns ersättning redan då! Jag tycker att visst, det är bra att man försöker främja amning. Men man måste vara lite mer öppen för alternativen. Föräldrar har ändå en massa dåligt samvete, det är inte bra att spä på det med rekommendationer som inte passar alla.”

Att vårdkedjan inte vill berätta för nyblivna föräldrar att det finns bröstmjölksersättning att köpa på närmaste matvaruaffär, vid hyllorna med bebismat och nappar, hänger förstås samman med vad de vet om WHO-koden och om spädbarns oförmåga att ta bröstet efter att ha vant sig vid nappflaska. Samtidigt leder det till att många av kvinnorna upplever att amning inte är något man väljer, utan ett tvång och att det inte finns något alternativ. Det visar en C-uppsats från institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet, skriven av Liselott Dahlberg. Hon gjorde djupintervjuer med kvinnor som fått avbryta amningen. Kvinnorna upplevde att det var självklart att de skulle amma redan under graviditeten. Ingen talade om för dem att man även kan föda upp spädbarn med ersättning och nappflaska om de inte skulle vilja eller kunna amma. De upplever att på BB gäller amning – till varje pris. Ändå står det överallt att kvinnans val ska respekteras, att hon ska informeras. Men informationen de får handlar bara om amningens fördelar. Ingenting om krånglande amning. Och absolut ingenting om flaskmatning.

Åsa Kettisen, 31, mamma till Malcolm, 4,5, och Fabian, 1, Huddinge, är en av alla de kvinnor som efterlyser mer information om flaskmatning.
”Malcolm var väldigt liten när han kom. Han fick inget riktigt tag om bröstvårtan. Jag trodde det skulle fixa sig, den där första natten sög och sög och sög han nästan sönder mig. Kanske var jag dum som inte ringde på någon sköterska, men de hade inte sagt något om att det kunde bli fel heller. Och när vi var på mammaförberedande kurs hos barnmorskan innan förlossningen ställde hon fram en bytta med amningsredskap på bordet – amningsnapp att sätta på bröstvårtan, pumpar och så vidare – och sa: ’Sånt här ska ingen av er behöva’. Det var som att det inte kunde hända att det blev problem. Det var nog därför jag blev så tagen på sängen. Jag fick mjölkstockning och hög feber, mjölkproduktionen kom inte igång trots att jag pumpade. När jag började prata om att sluta, sa alla ’försök lite till’. Jag hade småsår och mjölkstockningar i sju månader. Jag har aldrig tyckt att amningen varit mysig eller skön på något sätt. Jag drog mig för att gå hemifrån, att sova borta en natt var en mardröm. Det var mycket enklare att vara hemma. Jag blev väldigt bunden. Det kändes som ett nederlag, så jag sa inget till folk heller. På vissa chatsidor kunde stämningen vara nästan hatisk, jag minns ett inlägg där någon sa att amningsproblem var naturens sätt att rensa ut de svagaste elementen. Jag hade ingen tanke på att jag kunde ge honom ersättning, trots att det gjorde så ont så att jag tjöt. Den första som förstod mig var en manlig läkare jag träffade när Malcolm var 4-5 månader. Han gav mig tabletter som skulle stoppa mjölkproduktionen. Jag tog dem inte, hade dem i skåpet, men det var en sån skön känsla av makt över sin egen kropp, bara att ha de där tabletterna hemma. Sedan när jag födde Fabian för ett år sedan, var jag inställd på att försöka amma igen, jag tänkte att det säkert bara var misstag förra gången. Det slutade med att jag grät av smärta, Fabian skrek och Malcolm grät också för han förstod att hans mamma hade så ont. Jag såg sju månaders helvete framför mig och sa efter bara ett par veckor – det här går inte. När jag var på BB med Fabian kom en kvinna som hade läst mina papper och skulle prata om bebistiden. Jag frågade henne om Fabians naglar, som var vassa så att han rev sig i ansiktet. Hennes svar var att ett mätt och nöjt barn inte klöser sig, att det var mitt fel som hade missat en amning. Jag sa aldrig till dem på BB, jag menar, som nyförlöst går du inte in och klagar på personalen. Säger de att du ska gå till höger, så går du till höger. Men när jag hade bestämt mig och pratade med sköterskan på BVC, sa hon att hon skulle hjälpa mig att sluta. Hon visste hur jobbigt jag hade haft det med Malcolm. Jag upplever att jag fick bra kontakt med Fabian redan från början, eftersom jag bestämde mig för att ge honom flaska. Under matningen med Malcolm fick han ju bara känna hur jag ryckte till och hade ont. Jag har själv listat ut att jag måste ha extremt känslig hud på bröstvårtorna, det är ingen som sagt det till mig. Men jag tycker inte att Fabian är mindre frisk än Malcolm. Jag är själv adopterad och flaskmatad och känner mig hyfsat normal ändå. Jag skulle önska att de kunde prata lite mer innan om att det kan gå åt skogen. Samtidigt, det är ju så att man SKA tycka att det är så synd att man inte kan amma. Egentligen är det ju bra också, jag kunde gå på bio med kompisar och åka iväg med jobbet utan att tänka på att Fabian skulle gå hungrig. Och Fabian är ganska pappig, medan Malcolm sitter som ett plåster på mig. Papporna får ju mer kontakt med barnen om man flaskmatar. Det är synd också att det inte finns mer information om hur man flaskmatar på bästa sätt.”

– Förr lyssnade vi inte sÃ¥ mycket pÃ¥ barnet, det fanns föreställningar om att skrik skulle bredda ett barns lungor, till exempel. I dag lyssnar vi mer pÃ¥ barnet. Men vi borde lyssna pÃ¥ fler, pÃ¥ mamman, pappan, pÃ¥ hela familjen. Om det enda en mamma fÃ¥r är smärta frÃ¥n barnet, och hon känner panik varje gÃ¥ng barnet vaknar, dÃ¥ fungerar inte den nyföddas anknytning till mamman, säger Elisabeth Hjärtmyr.
Hon önskar att den laddade stämningen kring amningen kunde brytas, bli mer tillåtande, att det fanns större plats för den enskilda personen. Att mammor ska slippa behöva känna skuld och skam för att de inte kan amma.
– Det blir sÃ¥ hÃ¥rt med alla generaliseringarna kring amning, att icke ammade barn skulle fÃ¥ problem med empati, till exempel. Jag skulle önska att man slapp den här uppdelningen i tvÃ¥ läger. Det vore det bättre om det kunde planas ut, sÃ¥ som debatten kring att använda epidural (ryggmärgsbedövning) vid förlossning. Där har vi slutat prata som om folk vore dÃ¥liga om de tog epidural. Det är mer – vissa behöver det, vissa behöver det inte. Som debatten ser ut nu gynnar det ingen – varken dem som ammar eller dem som inte ammar, säger Elisabeth Hjärtmyr.
Ja, vart kommer frågan om amning att ta vägen i framtiden? Det står klart att de svenska myndigheterna har som ambition att få upp amningsstatistiken ytterligare, få fler mammor att amma ännu längre än i dag, av hälsoskäl. Trots att Sverige är ett av de länder i västvärlden där vi ammar mest. Frågan är till vilket pris den ökningen ska ske. Och, i så fall, om det är värt det.

Källor: ”Amning idag”, Folkhälsoinstitutet, förlagshuset Gothia. ”Amning till varje pris!? En studie av hur kvinnor som inte ammar upplever att de blir bemötta av omgivningen”, Liselott Dahlberg, C-uppsats, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet, ”Vägen till lyckad amning”, Royal College of Midwives, ”Amningsvänliga sjukhus för attt skydda, stödja och främja amning”, SOU, Kommittén för ett svenskt deltagande i UNICEF/WHO-aktionen ”Baby Friendly Hospitals”, ”Amma – till varje pris?”, mama nummer 2 2006, www.nappflaskan.com, www.who.int, www.amningshjalpen.se, www.sll.se, www.socialstyrelsen.se

Om ni vill ha – statistik över antal ammade barn i Sverige

Antal endast och delvis* ammade barn födda 1986-2003 i Sverige
-86 ammades 86 procent av alla bebisar två månader gamla helt eller delvis, 69 procent av alla bebisar fyra månader gamla, och 51 procent av bebisar sex månader gamla.
-89 ammades 85 procent av alla tvåmånadersbebisar helt eller delvis, 68 procent av alla fyramånadersbebisar och 50 procent av alla sexmånadersbebisar.
-91 ammades 88 procent av alla tvåmånadersbebisar helt eller delvis, 71 procent av alla fyramånadersbebisar och 55 procent av alla sexmånadersbebisar.
-94 ammades 90 procent av alla tvåmånadersbebisar, 80 procent av alla fyramånadersbebisar och 68 procent av alla sexmånadersbebisar.
-97 ammades 92 procent av alla tvåmånadersbebisar, 84 procent av alla fyramånadersbebisar och 65 procent av alla sexmånadersbebisar.
-00 ammades 92 procent av alla tvåmånadersbebisar, 83 procent av alla fyramånadersbebisar och 71 procent av alla sexmånadersbebisar.
-03 ammades 92 procent av alla tvåmånadersbebisar, 83 procent av alla fyramånadersbebisar och 72 procent av alla sexmånadersbebisar.

* Delvis ammade barn betyder barn som förutom amningen även får bröstmjölksersättning eller har börjat barnmat samtidigt som de får mjölk (mos av frukt, grönsaker, gröt med mera).